Varför tar ni bort ett så populärt avdrag? Ungefär med de orden pressade Aktuellts reporter förra veckan Stefan Löfven. Det handlade förstås om Rot-avdraget – eller Rot-bidraget, som det rätteligen borde kallas. Och det var ett rättså typiskt sätt att hantera den fråga som briserade i förra veckan då regeringen aviserade att den kommer att ta pengar från Rot-bidraget och lägga på byggandet av hyresrätter. Notera nu att regeringen inte ens tänker avskaffa detta bidrag, utan bara minska det med några miljarder.
Hos vilka skikt är Rot så populärt? De 17 miljarder som statskassan årligen lägger på Rot har till en överväldigande del gått till de mest välbeställda skikten i de rikaste kommunerna, som Danderyd eller Täby. Det är ungefär som med Rut-bidraget. Det utnyttjas tio gånger mer i exempelvis Danderyd än i en genomsnittlig svensk kommun.
Men ett brölande borgerligt raseri bröt ut i förra veckan när beskedet kom och det skreks högt om svek och brutna vallöften. Själv gladde jag mig åt att den rödgröna regeringen äntligen vågade bryta ett löfte till den svenska överklassen – för så ser det ut om man spetsar till det.
Den som bor i hyresrätt kan inte ens komma åt bidraget, som är reserverat för villaägare och bostadsrättsägare. I själva verket borde vi vara mer upprörda över att Rot-avdraget inte avskaffas helt och att alla dessa resurser istället läggs på ett bra bostadsbyggande.
Bostadsbranschen är nämligen ett kapitalt marknadsmisslyckande. När efterfrågan är hög – som den är på bostäder i storstäder och många tätorter – ja, då borde enligt den marknadsekonomiska läroboken byggandet snabbt skjuta fart. Men det har inte skett. Det är det som kallas för marknadsmisslyckande. I åtta (och i praktiken nio år eftersom en borgerlig budget fortfarande gäller) struntade Reinfeldts regeringar i det och blundade för ett uppenbart marknadsmisslyckande.
Den senaste tiden har borgerligheten nästan gått i spinn över regeringens utspel när det gäller skatter och ekonomisk politik. Rot- och Rut-bidragen naggas i kanten, bensinskatten höjs och arbetet på att slopa den sänkta arbetsgivaravgiften för många inleds (den har finansierat några av de dyraste jobb Sverige har skådat och kan med fördel läggas på annat). Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll berättade i förra veckan också att den bortre parentesen i sjukförsäkringen ska tas bort – och det utlöste också ett ramaskri, trots att det där parentestecknet sedan det infördes 2007 har producerat tiotusentals utförsäkrade. Nu antyder sjukvårdsminister Gabriel Wikström att en stopplag för utförsäljning av akutsjukhus kommer att införas. Strax dessförinnan meddelade Magdalena Andersson att regeringen vill utreda och helst överge det så kallade överskottsmålet i den ekonomiska politiken.
Ingenting av allt detta är särskilt radikalt eller omvälvande. Men om regeringen får igenom de här sakerna innebär det en omläggning av den politik vi tvingats leva med i det här landet under nästan tio år. Om man ovanpå allt detta lägger det faktum att den sittande rödgröna regeringen inte visat minsta tecken på att gå i samma flyktingfientliga riktning som till exempel dansk socialdemokrati samt den beramade feministiska utrikespolitiken – ja, då har vi ingenting mindre än ett vårtecken i svensk politik.
Tyvärr har dessa vårteckens existens inte nått fram till särskilt många väljare och det beror delvis på att de tunga medierna ofta väljer de vinklar som utesluter vad låg- och medelinkomsttagare kan ha att vinna på förslagen. En twittrare uttryckte det väl häromdagen: ”’Så påverkas du av regeringens nya skattechock’. Kanske kan vi påverkas av mer pengar till vård, skola och omsorg?!”
Nej, det är inga dramatiska förändringar som regeringen aviserar, de liknar mer ett slags justeringar av de värsta fördelningspolitiska katastroferna som borgerliga regeringar orsakat. Att budgetförslagen ändå väcker ett sådant raseri i borgerligheten vittnar om hur oerhört högervridet debattklimatet just nu är. Det är dessutom lätt att glömma att även om borgerligheten inte sitter vid den politiska makten så har den det mesta av den avgörande makten ändå genom ekonomiskt ägande. Medie-övertag och lobbyresurser.
Inom de borgerliga partierna pulserar på många håll en stor förbittrad besvikelse över att den politiska makten är inom så nära räckhåll: Några små händer utsträckta till SD och de har en riksdagsmajoritet (i riksdagens utskott sträcker mycket riktigt borgerligheten ut händerna till SD oavbrutet). Bland moderata och kristdemokratiska gräsrötter och kommunalråd tycks viljan att samarbeta med SD öka för var dag och åtminstone indirekt får de eldunderstöd av en rad nykonservativa ledarskribenter på exempelvis Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Industri.
Kommer decemberöverenskommelsen att hålla? Nu och de närmaste månaderna fram till höstbudgeten kommer mycket av Sveriges framtid att avgöras.
För dem av oss som befinner sig på den rödgröna kanten blir det allt viktigare att visa att det borgerliga raseriet, nu när all socialliberalism är urlakad, har fått ett slags extrem karaktär: De tål inte minsta tecken på fördelningspolitik.
