Klockan är två minuter i midnatt. Den symboliska domedagsklockan alltså, som Bulletin of the Atomic sciences sedan 1947 varje år fastställt utifrån hur nära människan är att förstöra världen. Bara en gång tidigare har klockan varit så nära midnatt, 1953, när både USA och Sovjetunionen genomförde kärnvapensprängningar. En av anledningarna till att klockan i år ställdes fram är världsledarnas oförmåga att hantera klimathotet. När vi bad er läsare lista vilka frågor som var viktigast i årets valrörelse vann klimatet överlägset. Samtidigt är det en fråga som aldrig riktigt lyckas ta den plats den faktiskt behöver i debatten, med tanke på hur akut läget är.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De senaste veckornas flygdebatt är – trots dess tröttsamma individfokus och orimligt stora genomslag för en kristdemokratisk provokatör – åtminstone en klimatdebatt. Många känner sig manade att delta. Ett fokus på klimatet och flygindustrin har lyckats hålla sig kvar i mediernas korta uppmärksamhetsspann i flera veckor. Det är alltid något. Och kommer vi bortom livsstilsfördömanden kanske detta är början till en större flygkritisk rörelse som också börjar kräva saker, som ett stopp på subventionerna till flyget och satsningar på andra transportsätt, av politiker och industri.
Flera försök har gjorts att skifta debatten bort från idén individen genom sin privatkonsumtion kan rädda klimatet, bland annat föredömligt av Anna Hellgren i Expressen Kultur.
När Ola Söderholm gick igenom flygdebatten i senaste avsnittet av podcasten Lilla drevet spelade han upp flera klipp från Sveriges Radios klimatbevakning som svämmade över av tips på konsumentval individer kan göra för att rädda klimatet. Han visade också att inslagen ofta avslutades med att kort konstatera det också ”krävs politiska lösningar”, samt att journalisterna aldrig gick in på eller började ställa frågor kring och utreda vilka politiska lösningar som krävs.
Individuella lösningar på det livsfarliga systemfel, som den fossila kapitalismen är, är en farlig tanke. Klimatkampen måste vara kollektiv om den ska lyckas utgöra det tryck som krävs för förändring. Att passivt vänta på ”politiska lösningar”, och upprepa likt en papegoja att ”det behövs politiska lösningar”, är likaledes farligt. För de politiska lösningarna diskuteras fram i rum få har tillträde till. De kommer aldrig bli så radikala som krävs om världsledarna får diskutera ostört.
Parallellt med att svenska debattörer kallade varandra dumpuckon och diskuterade flygvägran signerade Polens president en lag som fått mycket lite uppmärksamhet utanför landet. Nästa runda av klimatsamtal, Cop24, hålls i Polen i höst och landet laddar nu inför detta genom att förbjuda spontana protester och samlingar datumen kring mötet. Det är heller inte första gången som Polen inskränker demonstrationsrätten. Human Rights Watch varnar för att förbudet riskerar att påverka möjligheterna för framgångar på klimattoppmötet, då aktivister spelar en viktig roll i den globala klimatdebatten och att folkrörelserna behöver kunna använda rätten att samlas för att kunna påverka diskussionen.
I boken ”Hopp” återger essäisten och aktivisten Rebecca Solnit den folkliga mobiliseringens och toppmötesprotesternas roll när WTO-förhandlingarna brakade samman i Cancun 2003. Kraften från gatan gav de fattiga länderna stöd att stå emot när de pressades att gå med på villkor som för dem skulle vara direkt skadliga. Just en sådan kraft behövs kring vartenda klimatsamtal. En kraft som manar till solidaritet med de folk som drabbas hårdast av klimatförändringarna, men som bidragit minst till dem. En kraft för klimaträttvisa.
Den polska lagen försvårar avsevärt för just det folkliga tryck som så desperat behövs och lagen måste fördömas. Demonstrationsrätten kan inte ställas in när planetens framtid ska avgöras.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
