Som du märker har jag ett udda sätt att roa mig på under semestern. Och så problemet. Vi blir fler människor på jorden, men odlingsytorna blir inte större av sig själva. De måste skapas. Och nu ökar köttkonsumtionen och ... ja, ungefär där slår man ihop boken och funderar på vad man ska äta till middag.

Idag producerar vi mer mat än människan behöver, det är bara distributionen av den som är usel, eller rättare sagt, mat som fattiga inte har råd att köpa blir ickemat. Eller dyr biståndsmat. Men vad händer när maten inte räcker?

2012 skrev Adam Nossiter en berättelse från Kongo, där familjer han följde övergått till att bestämma vilken dag man inte skulle äta mat. I motsats till vår feta västvärld så var det inte 5:2-dieten det handlade om utan det faktum att trots att två i familjen jobbade räckte inte pengarna till ett mål mat varje dag i veckan.

Alltså måste familjen besluta vilka dagar man inte skulle äta.

Det här är något som vi i den rika delen inte märker. Mat blir dyrare. Enligt FN har priset dubblerats på 20 år. För oss betyder det här mycket lite, de flesta svenskar har en matbudget som är på någon tiondel av inkomsten. Men för riktigt fattiga står matkostnaden för huvuddelen utgifterna och då är dyrare mat detsamma som ... hunger.

Över 840 miljoner människor hungrar (enligt FAO), fler människor än som bor i USA, Japan och Europa. När vi ser hungerkatastrofer i våra medier så är det bara en bråkdel av den verkliga hungern som finns. Svältkatastrofer på grund av torka är ett litet men akut problem, det stora är vardagssvälten som i själva verket finns i våra stora städers slumområden. Och på fattig landsbygd. Det är inte bara barn som hungrar. Utan människor i alla åldrar.

Samtidigt har ungefär tre miljarder människor börjat käka mera kött. Det sker i alla länder som har en växande ekonomi. Flest nya köttätare finns nu i Kina.

Ja, jag vet, sådana här böcker kan göra en väldigt trött. Tänker man på problemen och drar ut dem 30 år framåt blir man tillslut reaktionär människohatare och börjar tänka att det är antalet människor som är problemet eller något liknande. Men i verkligheten är problemet något helt annat.

Problemet är att vi inte använder människors kraft till att göra mat där vi bor. Låt oss istället utgå ifrån att makten över maten bör ligga hos de som äter (precis som makten över energi mår bra av att den ligger hos de som konsumerar energi). Vad händer då?

Boken av Lester Brown, Plan B 3.0, innehåller en räcka exempel på hur man löser problemet. Som hur Indien blev världens största mjölkproducent, större än industrijordbrukets USA, genom att man skapade lokala mejerikooperativ där fattiga ägde kor och fick hjälp att sälja lite överskottsmjölk. Kossorna fick gräs från vägkanter men också stjälkar från majs och strån från vete som människorna samlade in och sedär ... mjölkproduktionen femdubblades.

Och i Kina har man utvecklat den traditionella fiskdammen så att fyra karpsorter lever i symbios och äter olika delar av det lilla ekosystemet som dammen utgör. Och plötsligt är 16 miljoner ton karp producerad per år. På samma sätt har östra Kina lyckats bli en av världens största boskapsuppfödare fast de egentligen tillhör spannmålsprovinserna, genom att djuren får grovfoder (strå och stjälkar) och så kvävetillförsel (det vill säga urin) och bönderna har plötsligt dubbel avkastning på samma odlingsyta.

Att ingen tänkt på det förut? Tja, varför skulle nån ha tänkt på det om inte behovet fanns? Det är som sagt inte mat världen saknat. Bara fördelning.

Det finns en viktig sak med de här exemplen. Det sker i världens mest befolkade områden, om man ser människor som en resurs att skapa och utveckla saker där man bor, så förändras kalkylerna över domedagen och blir något helt annat.

Man ser lösningen eftersom den verkliga kraften i all ekonomi är människor som får organisera sig och skapa saker ihop.

Sedan finns det ju en gömd guldkalv till i världens matkonsumtion. Vi slänger löjligt mycket mat. Nej, det är inte ens okej att göra biogas av ätlig mat.

Men det blir ämnet för en annan hängmatta.