Nog är det en mörk helg ändå.

Debatten om Black Friday (Weekend? Week?) ser ungefär likadan ut varje år. Ena sidan: Den är klimatvidrig, företag med hållbarhetsprofil bojkottar. Andra sidan: Det är översittarfasoner att skuldbelägga den som bara vill ha råd med en ny tv, en helg med lägre priser spelar inte så stor roll. 

För mig är det mest en dag i mängden, lika ohållbar och bisarr som alla andra. Och framför allt: ett symptom på vår tids största sjukdom. 

Planetens framtid hänger kanske inte på enstaka låginkomsttagares rabatterade elektronikköp, men är det skäl nog att slåss för konsumtionshögtidernas överlevnad? 

Jag mår illa när jag motvilligt – jag måste köpa min enda julklapp – är en del av den svettiga folksamlingen på Åhléns City. Det är helvetet på jorden. Särskilt en lönehelg, den mörkaste, den i november. 

I rulltrapporna, med utsikt över butikens alla våningsplan, går det inte att värja sig.

Jag ser alla plagg, alla prylar, tusentals? Hundratusentals? Och så människorna. Hetsen, svetten. Det är ett tidsbegränsat erbjudande. 

Frågan igen: Vad håller vi på med? 

Jo, detta: 

Vi köper 15 kilo textilier per person och år – och slänger nio kilo. Ett plagg används i genomsnitt sju gånger innan det kasseras. Inte konstigt att vi måste ut och handla när vi uppfunnit ett nästan verkligt behov.

Jag skäms, men jag försöker. Det är vi många som gör. Konsumenter blir allt mer medvetna, de flesta är oroade över klimatförändringarna. Men likväl fortsätter vi att konsumera. Black Friday-omsättningen ökade i år jämfört med i fjol. Kanske är det för att vi inte vet något annat. Kanske har vi glömt hur man gör när konsumtionen inte är en del av allt. 

Den har mixtrat med våra prioriteringar, våra värderingar. 

Nu har vi världens största kris flåsandes i nacken. Och vad gör vi? 

Kriser har en tendens att få oss att förstå vad som är viktigt. Familj, vänner, kärlek, hälsan, naturen. Överlevnad. Det blir så tydligt vad som egentligen spelar någon roll. Nu har vi världens största kris flåsandes i nacken. Och vad gör vi? 

Vi shoppar. 

Häller bensin i stället för vatten på elden för att det var rea på bensin.

När förespråkare för nerväxt – ett försök att ändra frågeställningen till ”vad kan vi göra?” – tar ton möts de ofta av förskräckta röster som undrar detta: 

Varför vill ni göra livet sämre för mig? 

Frågan är mänsklig, grundad i rädsla för att någon ska ta lyckan ifrån dig. Det är svårt att vänja sig av vid saker, att dra ner på något man längtat efter att ha och äntligen fått. 

(Och regeringen säger ju att klimatomställningen bara kan ske i en ekonomi som växer. Vi måste alltså fortsätta handla.)

Men vad sitter lyckan i?

Under pandemin förväntades människor må sämre, bli olyckliga. Profetian slog inte in, istället blev folk lyckligare. Det var vänligheten som gjorde det. Viljan att ta hand om andra ökade, folk upptäckte att det gjorde något med en. 

Människor blev lyckligare. I en av vår tids största kriser.

De som vill minska konsumtionen, befria oss från den, vill inte göra livet sämre för dig. De vill hjälpa dig att hjälpa dig själv. Att rädda det som egentligen är viktigt. 

Det är ett tidsbegränsat erbjudande.