Som om jag skulle köpa en tvättmaskin börjar jag scanna olika hemsidor för att få feeling, förutom att det är skolors hemsidor jag kollar på och inte tvättmaskinsförsäljares. Nu börjar min uppgift att ta reda på vad det är för något mitt barn eventuellt skulle kunna tänkas möta i en rad olika skolor. Till min och andra desperat sökande föräldrars hjälp finns, precis som när man ska köpa något, tjänster som ger möjlighet att jämföra skolorna med varandra. På skärmen framför mig kan jag se hur många elever skolorna har, hur många elever per lärare de har och hur stor andel av lärarna som har behörighet. Det säger mig, helt ärligt, inte särskilt mycket om hur glada barnen är där, eller hur bra arbetsmiljö lärarna och fritidspedagogerna har.

Ett färgglatt reklamutskick dimper ner i brevlådan. Det är från en privat skola i området som inte jättechockerande tycker att jag ska ansöka om att få en plats till mitt barn hos dem. De har både nöjda lärare, elever och föräldrar enligt en av utskickets glättiga bubblor med glada tillrop. Skolan har enligt sig själva små klasser och hög studiero. Och som om det inte vore nog, använder man sig av olika digitala hjälpmedel i undervisningen. iPads, som exempel.

Jag går på öppet hus, läser föräldraenkäter och årsrapporter. Enorma mängder information som jag egentligen inte kan värdera riktigt slår emot mig. Eftersom jag dessutom givetvis verkligen vill vara säker på att jag inte utan att veta om det skickar sonen rakt in i en skola som är totalt kaos, går jag in och söker på skolorna i Skolinspektionens och Arbetsmiljöverkets offentliga diarium. En skapligt banal sökning egentligen. 64 anmälningar till Skolinspektionen, 11 anmälningar till Skolinspektionen, 34 anmälningar till Skolinspektionen. Anmälan om asbestsanering, inspektion inom systematiskt arbetsmiljöarbete. Vad jag tar med mig av antalet rader i listorna är fullständigt oklart. Jag kan inte veta vad anmälningarna och de olika raderna i listorna egentligen handlar om eller hur de lösts om de ens var något att lösa.

Jag ringer rektorer på de skolor som har passerat mina högst subjektiva gallringar och konsumentundersökningar. Rektorerna berättar om att skolorna är kanon och att alla eventuella problem man någonsin har haft är lösta eller att man håller på med riktiga omtag. Och lärarna, ja de älskar sina jobb och barnen älskar sina klasser hur stora de än är.

Säger det här mig något egentligen? Knappast. Och om jag inte sysselsätter mig med att söka upp och förfölja lärare eller, ännu värre, skolbarn, för att peppra dem med frågor om hur de har det i sin skola kommer jag faktiskt inte att få veta hur det står till i verkligheten ändå.

Det fria skolvalet har kritiserats för att skapa större klyftor i skolorna i synnerhet och i samhället i stort. År efter år har det visat sig att över- och medelklassföräldrar väljer skolor inte bara efter ”kvalitet”, vad nu det ens är när det gäller skolor, utan också efter vilka socioekonomiska kategorier av barn som går där. Välbärgade föräldrar kan, genom det fria skolvalets försorg sålla bort oönskade lekkamrater till sina barn. Arbetarklassens barn får hålla sig till sitt, till sina skolor i sina områden. Det är givetvis skit. Men bortsett från det - står jag ändå där tillslut, invaggad i en falsk frihetskänsla, och känner mig otillräcklig.

En dag när står jag och pratar med föräldrar till andra barn som också ska börja skolan förstår jag att jag inte alls är ensam om att känna enorm stress över vad som presenterats som en valfrihetsreform, men som egentligen snarare är en omöjlig – och orimlig – uppgift för oss föräldrar. De flesta av oss, mest troligt. Vi kan inte veta om skolorna är ”bra”, halvkassa eller helknas. Vi kan omöjligt, utifrån, skapa oss en realistisk bild av skolorna och i slutändan kan vi bara göra kvalificerade gissningar angående hur just våra barn kommer att få det. Både jag och de andra föräldrarna jag pratar med hade önskat att vi hade blivit tilldelade en skola och att vi kunde lita på att den var bra.

Det hade kunnat vara så enkelt, både för mig, för skolorna och för samhället.