När andra medier tystnade efter fiaskot i Köpenhamn fortsatte vi att berätta både om fler exempel på hur akut krisen är och om alla möjligheter som finns – ekonomiska, politiska, tekniska, sociala – för att åstadkomma positiv förändring.
Den här hösten blir inget undantag. Inte när avgörande förhandlingar i Paris närmar sig. Ja, det måste hända något avgörande nu. Annars förlorar vi oändligt mycket mer än tvågradersmålet, som FN:s klimatpanel kopplar till att högst 1000 miljarder ton koldioxid får släppas ut i atmosfären, och här har mänskligheten redan förbrukat drygt hälften av denna maximala kvot sedan industrialiseringen tog fart på allvar mot slutet av 1800-talet.
Senaste året har det kommit ett betydande antal deprimerande nyheter, vem som helst skulle kunna förlora sig i klimatångest, och visst är det oerhört frustrerande med folkvalda politiker som bedyrar att de ska göra sitt yttersta för att rädda klimatet, samtidigt som de företräder en politik som öser finansiellt stöd över den fossila industrin.
2015 kommer dessa subventioner att uppgå till motsvarande 46 000 miljarder kronor. Det är ungefär tio gånger mer än Sveriges hela bruttonationalprodukt. Det är mer än vad alla världens länder tillsammans lägger på sjukvård.
Om nu någon tror att siffrorna kommer från någon obskyr miljögrupp som uppmuntrat en nutty professor att gissa ur kaffesump. Nej, de kommer från Internationella valutafonden (IMF) och är enligt dess experter ”extremt robusta”, alltså med verkligheten överensstämmande.
46 000 miljarder kronor, eller nästan 90 miljoner kronor varje minut... Det är 6,5 procent av världens totala bruttonationalprodukt. Framför allt handlar det om att företag slipper betala för sina utsläpp. Mest generösa är i tur och ordning: Kina, USA, Ryssland, EU och Indien.
Vad skulle hända om den fossila industrin fick klara sig utan denna svindlande summa? Utsläppen skulle direkt minska med 20 procent, tror IMF.
Samtidigt får förnyelsebar energi klara sig med subventioner på lite drygt 1 000 miljarder kronor.
Ändå har jag en annan förhoppning nu än inför Köpenhamn.
Härom veckan satt jag med i Godmorgon världens panel och talade om kommande klimatförhandlingar (med anledning av genomslaget för Johan Rockströms sommarprat) och som jag minns det fanns en enighet över vänster-höger-spektrat. Att nu kan faktiskt något väsentligt hända. De positiva signalerna finns där för den som letar. Och sedan dess har fler sådana kommit. Barack Obamas utfästelser att minska utsläppen med nästan en tredjedel till 2030. FN:s uppdatering av millenniemålen, nu med skarpt fokus lagt på klimatförändringarna.
Dagens ETC ska ge dig all information du behöver inför Paris. Nya larmrapporter, för tyvärr är de att vänta. Men också nya innovationer, nya insatser från regeringar som vågar bryta passiviteten, nya indikatorer på att något faktiskt sker till det bättre.
Du ska få veta hur illa det är.
Du ska få veta hur det kan hanteras.
Givetvis i det miljötema som Dagens ETC har varje måndag, men även andra veckodagar. Vi växlar upp, helt enkelt. Ju närmare Paris vi kommer (december), desto mer blir det om världens utan konkurrens viktigaste fråga.
Jag tror inte att vi kan lösa den här krisen utan att uppleva hopp. Om vi förlorar oss i en känsla av att allt redan är för sent, då har vi inte kraft – eller argument – att driva de politiker som ska förhandla mot ett resultat som garanterar framtid.
Jag hittar mitt hopp på olika platser. Som att Barack Obama gör det George W Bush inte gjorde. Som att vi i Sverige har en regering med ett miljöparti som kommer att ta igen något av det vi förlorade under de två tidigare mandatperioderna. Som att Elon Musk lanserar hembatteriet Powerwall. Som att Naomi Klein har skrivit en bok som är uppriktig när andra fortsatt hoppas att marknaden ska lämna kvartalshorisonten och ta ansvar för något bortom aktieägarna. Som att läsa Assaad Razzouk i The Ecologist. Han är entreprenör inom grön energi och har inte gett upp om den privata sektorn. Tvärtom, han ser trögrörliga politiker bli förbisprungna av investerare som skönjer lysande utsikter.
”En tsunami av sol sveper över planeten”, predikar Assaad Razzouk, och det är inte första gången en företagsledare anser att hans verksamhet är exceptionellt lovande, men i hans fall finns mer än en luddig affärsplan, här finns en global trend kring solenergi och kring övrigt förnyelsebart.
Tekniken blir billigare. Den producerade elen blir billigare. Idag är den samlade kapaciteten hos världens solenergi 100 gånger större än för 15 år sedan 2 000. Europa får mer el från förnyelsebara källor än från kärnkraft.
Varje vaken investerare förstår att det här inte kommer att avstanna, utan snarare accelerera. Assaad Razzouk konstaterar att motsvarande nästan 350 miljarder kronor hittills i år har mobiliserats för projekt inom förnyelsebart, och innan året är slut kommer det att ha blivit nästan 900 miljarder. 2030 kan det vara 61 000 miljarder kronor, enligt ett estimat från Bloomberg new energy finance. Alltså mer än vad länder idag förlorar på konstgjord andning till fossila företag.
Tänk om fler politiker insåg potentialen.
Tänk när vi tvingar dem.
Hopp, som sagt. Det börjar där.
