Vilka ska vi sätta hoppet till? För den unge Milton Friedman rådde ingen tvekan: The exceptional few, de lysande undantagen. I en berömd essä beskrev denne amerikanske ekonom hur omöjligt det var i efterkrigstidens USA för fattiga föräldrar med ett begåvat barn att sätta det i en bra skola. Även om föräldrarna var sparsamma var det omöjligt för dem att flytta till ett område med bättre skolor eftersom de inte skulle ha råd att bo där. Friedmans förslag för att rädda de lysande undantagen var att införa en skolpeng som skulle följa barnet vilken skola föräldrarna än valde att sätta det i.

Det skrev han på femtiotalet och essän publicerades sedan i boken ”Kapitalism och frihet” som kom 1962. Jag tror att det är svårt att hitta någon enskild artikel med större inflytande på svensk skolpolitik än den. När det fria skolvalet och skolpengen infördes av en borgerlig regering i Sverige i början av nittiotalet var det i rakt nedstigande led från Friedmans tankegångar. Skolpeng och fritt skolval innebär i grunden ingenting annat än att utbildning betraktas som vilken vara som helst på en marknad. Om konsumenterna får välja kommer den osynliga handen att se till att skolorna i allmänhet blir bättre, så löd och så lyder tesen. Marknadens osynliga hand förbättrar skolan. Men går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen finns en kuslig elitism i konceptet: ”Vårt nuvarande skolsystem”, skriver han, gör det svårt för ”de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.”

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. Det argument som ständigt förs fram är att det ger begåvade barn, med engagerade föräldrar, en chans att slippa ifrån nergångna skolor med dåliga skolresultat. Och i viss mening är det sant: Vissa studiebegåvade elever får nu chansen att lämna en skolmiljö som fungerar dåligt. Problemet är att det som gynnar de lysande undantagen missgynnar de som blir kvar i de eftersatta skolmiljöerna. I hög grad är det också så att skolor inte väljs av kvalitetsskäl – utan av demografiska skäl: Här finns en segregerande mekanism. Klass och etnicitet samverkar.

När jag gick i grundskolan i Vingåker gick jag i en klass där det fanns tre eller fyra elever som var genuint intresserade av undervisningen. Jag var en av dem, trots att jag inte hade högutbildade föräldrar; de hade bara sexårig folkskola. De där ”lysande undantagen” fungerade som lärarnas fasta punkt i klassrummet. Läraren visste att det åtminstone fanns några som lyssnade och även om elever som var dåliga säkert ibland kunde känna sig nedvärderade av plugghästarnas närvaro, såg de att pluggande var ett normalt inslag i tillvaron. Och inte bara det: De som var litet bättre på svenska eller kemi satt alltid bredvid någon som var sämre och fungerade i praktiken som ett slags hjälplärare. I dagens skolvärld skulle dessa tre, fyra motiverade elever befinna sig i en annan skola och ha lämnat de andra kvar.

I skoldebatten är det ett mantra att lärarnas status måste höjas. Jag tror det är helt fel tänkt. Statustänkandet är i själva verket en effekt av konkurrenstänkandet. Jag tror att det är klassens status som måste höjas och det effektivaste sättet att göra det är att blanda hög- och lågpresterande elever i en klass. När de separeras från varandra sänks de genomsnittliga resultaten.

Nyligen satt jag i en debatt i SVT och diskuterade det fria skolvalet. Skolminister Jan Björklund försvarade det hårt. Valfrihetsideologin är så självklar för honom att han är beredd att betala ett pris i ökad ojämlikhet och segregation och resolut blunda för den övertygande forskning som finns i frågan. I studion satt föräldrar som flyttat sina barn från en dålig kommunal skola till en innerstadsskola i Göteborg. Bredvid mig berättade en invandrad förälder att han var tvungen att göra det. Denne invandrade förälder var läkare, dvs högutbildad, och därmed rätt typisk för dem som utnyttjar det fria skolvalet. Jag såg hans dilemma. Hans barn tillhörde de ”lysande undantagen”. Han hade förgäves försökt påverka skolan.

Vad sa socialdemokraternas skolpolitiske talesman, Ibrahim Baylan, om det fria skolvalet denna debattkväll? Det syntes i hela hans ansiktsuttryck hur rädd han är för frågan om det fria skolvalet. Han vet naturligtvis mycket väl att det segregerar och skiljer akademikerbarn från barn med lågutbildade föräldrar. Men hans stående kommentar var: ”Man ska alltid vara glad över att föräldrar engagerar sig.” Men det betyder inget annat än att bördan av att skapa en bättre skola läggs på individen istället för på samhället och på marknaden istället för på politiken.

Milton Friedman dog 2006. Men hans idéer om en marknad för de utvalda lever.