Men bakom ideologiska motsättningar finns även en fasansfull historia av misslyckanden som chockat partiet och dess sympatisörer. Frågan som måste ställas, men inte kommer att ställas, är rätt enkel. Samregerandet med Socialdemokraterna har gjort partiet till en vilsen spillra. För vad?

Det mest missbrukade ordet i svensk politik är ordet ”ansvar”. I inrikespolitiken betyder det inte att man tar ansvar för sitt partiprogram eller att man tar ansvar för väljarnas krav, det betyder att man istället gör det ”nödvändiga” även om man inte stöder det.

Det är en absurd syn på politik och regerande.

För Miljöpartiet har det inneburit att man blir ansvarig för att Vattenfalls kol säljs, man är ansvarig för att kärnkraften i Sverige räddats med skattesubvention på fem miljarder, man är ansvarig för att regeringen införde en flyktingfientlig politik och man är ansvarig för en budget där klimatpolitiken lyser med sin investeringsfrånvaro. Lägg till ökad militarisering och att bistånd förvandlats till socialkostnader för flyktingar i Sverige.

Det här är ju inget man vill.

Men ändå något som de ledande anser vara priset de måste betala för att vara ministrar och samregera.

I praktiken har Miljöpartiet blivit grönt alibi för den politik som Socialdemokraterna ändå velat genomföra.

Så den viktiga frågan är vad man tvingat Socialdemokraterna till med denna eftergiftspolitik.

Nej, jag kan inte hitta framgångarna.

Ingen ny järnväg, inget stoppat Bromma-plan och absolut ingen ny ekonomisk politik. (Att finansmarknadsminister Per Bolund låter som en kopia av förre Peter Norman när banker kritiseras och människor uppmanas ”välja annat” är ju bara pinsamt.)

Det jag ser i budget och propositioner är ibland fina ord och löften, men det finns inget grönt, inget bromsat klimathot och ingen förändring av den ekonomi som för oss över klimatstupet.

Sverige har idag samma utsläpp som för 20 år sedan, att vi flyttat en del produktion utomlands ändrar ju inte helheten. Vi svenskar skapar samma utsläpp nu som då (enligt Naturvårdsverkets mätningar.)

Den omställning som sker beror på helt andra krafter än staten. Det är aktivisterna, det är företag som ställer om, det är nya folkrörelser som börjat agera. Enskilda kommuner gör mer än staten.

Så vad är det man påverkat?

Vad i Stefans Löfvens regeringspolitik skulle inte ha genomförts med Miljöpartiet i opposition istället för i samregerande?

Miljöpartiets samregerande och ledningens envisa försök att framställa den som en framgång har slagit sönder partiets väljarbas. Ljag är inte särskilt förvånad över att Isabella Lövin går ut och söker mittensamarbete med Jan Björklund och Annie Lööf. Miljöpartiet har alltid varit ett borgerligt parti. Även under ”Birger Schlaugs period” av hård opposition med systemkritik om konsumtionshets och slit-och-släng-samhället blandades retoriken med ”budgetdisciplin” och ”statskuldssanering” (plus friskolor) och systemet blev aldrig utmanat. Det blev mer personlig moral av systemkritiken och då är den per definition borgerlig. Alltså inom systemet.

”Sverige måste regeras”, brukar man säga, men rent faktiskt är det riksdagen som styr staten och ministrar måste samla en majoritet av den bakom förändringar. 85 procent av riksdagen är inte Sverigdemokraterna, varje försök att motivera ett samregerande med hotet från den extrema nationalismen blir falskt, man måste inte – för att ta ett enkelt exempel – sitta i regering för att stoppa invandrarhatet. Tvärtom, de krafter som lyckats bekämpa Sverigedemokraterna är de som aktiverade sig i hundratusental när krigets flyktingar kom hit.

Kanske grundas Miljöpartiets sammanbrott i det här. När man börjat se politik som något som handlar om att utföra ”det nödvändiga” och kanske i bästa fall ”trycka på” som minister så har man missat att politik inte är ett ämbetsmannauppdrag.

Det är alltid och enbart en fråga om hur många miljoner människor som stöder en förändring.

Och man kan inte skapa stöd för omställning om man inte lever som man lär.

Så vad skulle man gjort?

Avgått samma dag som Socialdemokraterna förklarade att kolet skulle säljas och kärnkraften räddas.

Lämnat departementet och gått ut till aktivisterna när gränsen stängdes.

Det är sent att agera nu.

Men inte för sent.