Antologin samlar ett urval av finska och internationella kärleksdikter. Att försöka läsa boken är för mig lite som att försöka förstå kärleken själv. Jag kan vissa ord och känner igen andra. Många dikter har jag läst i svenska översättningar, som Sapfos Fragment 31. 

“... tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor …”

Annat är obekant, fullständigt förunderligt. Som hur de finska dikterna böjer sina ord i till synes oändliga kedjor eller vad vissa strofer i folksångerna ens besjunger. Jag känner igen så mycket, men helheterna undgår mig. Jag vet inte i vilken ton många uttryck ska uttalas. 

Och lite sådär tänker jag att vi människor orienterar oss i kärleken generellt. Vissa saker har vi hört talas om och lärt oss av andra. Saker vi ska tycka, borde känna, borde veta. Men så står vi plötsligt inför riktiga känslor, val samt hela jäkla livet och helheten, ja, undgår oss. 

Inte konstigt att mediadebatter om relationer är en evig svensk sommarplåga. Inget är så lätt att ha en åsikt om eller anekdoter kring. 

I år var det författaren och skribenten Ann Heberlein som sparkade igång samtalet med en text i Svenska Dagbladet. 

Heberlein remixar Megan Bonis virala superhit Man in Finance med anekdoter om de högutbildade kvinnorna i sin egen omgivning. 

Kvinnor ställer för höga krav på män idag, var budskapet. Det leder till ratade och ensamma män vilket på sikt får skadliga effekter på samhället. Boni och Heberleins singelväninnor måste sluta leta efter ”a man in finance, trust fund, 6’5, blue eyes”, som låten går. 

I samma tidning svarade Elaf Ali Heberlein med att kvinnor visst ska ställa höga krav på män. Har man satt på sig parfym och dyra fina underkläder måste man kräva något i gengäld. 

Dessutom blir många män rädda för kvinnor som är mer framgångsrika än de själva, alltså är det praktiskt att ha en med högre status: “Så vet man att han kan fortsätta känna sig ohotad på toppen, och vi kvinnor kan fortsätta jaga våra drömmar utan att behöva stanna upp för att han känner att vi håller på att springa om honom.”

Den stora nackdelen med att diskutera heterosexuella män, kvinnor, samhället och kärleken är att varje debattör har en tendens att stirra sig blinda på sig själva. Jag tycker till exempel att relationerna kring Elaf Ali låter toxiska. 

Överhuvudtaget är det enerverande tråkigt att läsa kärleksanekdoter om högutbildade medelklasskvinnor. Heberleins kompisexempel som söker en rikare man tjänar till exempel “modesta” 600 000 kronor per år. 

Kärnan i debatten är idén om att de moderna kvinnorna faktiskt har råd att leva själva, vilket förändrat våra krav på våra partners. Det är en väl sockrig syn på verkligheten. 

Petter Larsson lyfter i Aftonbladet förutom ett antal historiska realiteter också hur klassamhället, och därmed våra relationsmönster, faktiskt har hårdnat.

Att kvinnor numera är oberoende män är i det stora hela en myt. Försök skaffa en bostad som ensamstående, det är nära på omöjligt. I storstadsområdena väljer allt färre att skilja sig, sannolikt på grund av ekonomiska kalkyler som inte går ihop.

Enligt SCB har matpriserna ökat i snitt med 25 procent sedan 2021. De senaste årens ekonomiska kris har gjort allas liv dyrare, men gruppen som drabbas allra hårdast är ensamstående mödrar, särskilt i LO-yrken. 

Här är lönerna utslagna på kön lägst på hela arbetsmarknaden. Den faktiska lönen, ett mått LO använder för att räkna in faktorer som ofrivillig deltid, är än lägre: cirka 23 200 kronor år 2023, inte ens hälften av Heberleins refererade årsinkomst på 600 000. 

Denna ekonomiska realitet drabbar naturligtvis kvinnorna hårdast, men också deras barn. Skilsmässor som borde ske blir inte av och hushållsekonomier blir beroende av att leva med en partner, nästan vem som helst. 

Enligt statistik från Brå har nära var tredje ung kvinna under 25 upplevt våld i nära relation. I sin senaste årsrapport erkände polisen själva att man misslyckats med att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Dessa är konsekvenserna när kvinnor inte kan ställa krav. 

Min mormors antologi innehåller inte heller särskilt mycket av de krassa materiella verkligheterna bakom våra relationer. 

Det mesta kretsar kring längtan, drömmar och begär. Dessa ständigt återkommande ämnen, men vilka bara är en bråkdel av vardagen. I Bertel Gripenbergs Höstsonett besjungs ett lyckligt par på ålderns höst.

“ … Åren förfryser ej hjärtats låga.” 

I slutändan är det väl allas mål, men det är dumt att i debatt stirra sig blind på kärleksträden. Då ser man nämligen inte relationsskogen bakom, och helheten undgår oss.