Sedan några år tillbaka gäller samma förhållande i utrikes-och försvarspolitiken. Steg för steg har Sverige, utan politisk debatt, närmat sig Nato både i handling och retorik. Sverige ställde sig inte bakom FN-konventionen mot kärnvapen. Och nu har vi en försvarsmakt och en regering som inte bara accepterar, utan även tycks välkomna, kärnvapen på svensk mark.
Fort går det. Oerhört fort.
Sverige har således redan förflyttats till höger. I såväl den ekonomiska politiken som utrikespolitiken. Det tredje slaget handlar om det som kan ses som kärnan i demokratin. Med en moderatledd regering, uppbackad av Sverigedemokraterna, flyttar också den delen av värderingsskalan ett rejält steg högerut. En mardröm kan bli verklighet.
När till och med en borgerligt sinnad jurist som Anne Ramberg, Advokatsamfundets tidigare ordförande, beskriver Tidöavtalet med ord som fascistisk borde de flesta fatta vad som är på väg att ske. Avsnittet om migrationen är skrämmande, vandelbestämmelsen är hårresande, meddelar Ramberg. Och det är bara att hålla med.
Fyra år kan Kristersson och Åkesson få på sig att lägga sina bitar i samhällspusslet. Gudarna ska veta att den rödgröna regeringen – inte minst på grund av sitt beroende av det Centerpartiet som Annie Lööf och Maud Olofsson skapat – bäddat för att nyliberala pusselbitarna ska passa in i pusslet.
Varje bit har kunnat se nog så harmlös ut när den presenterats, men när hela pusslet nu byggs kommer en förskräcklig bild att framträda. Det Sverige vi lärt känna är allt mer avlägset, ett helt nytt, närmast extremt, land framträder.
När Norge och Danmark säger nej till kärnvapen på sitt territorium välkomnar Sverige kärnvapen. När till och med Chile lagt av med vinstuttag från skattefinansierad skola försvarar Sverige desamma. Förmögenhetsskatt och arvsskatt har avvecklats till skillnad från de flesta andra länder. Och så lägsta möjliga nivå på allt som har med flyktingar att göra.
Hela soppan pimpas nu med lagar som bygger på vandel, visitationszoner och det gamla klantänkandet om att hela familjer ska kunna utvisas om något bär sig åt.
Lägg till att miljödepartementet avlägsnas, att vindkraften till havs får dyrare anslutning, att vi plötsligt har en miljöminister som försvarar ökande klimatrelaterade utsläpp. Till detta kan läggas regeringsunderlagets största parti vars klimatpolitiska talesperson förespråkar att bidrag ska ges till kolkraftverk i andra länder.
Ursäkta, men helheten är ju totalt sjuk.
Med de små stegens tillvänjning har detta kunnat ske. En vacker dag kommer de flesta att vakna upp och undra vad i helvete det var som hände medan de sov.
Den nya regeringen kan få fyra år på sig att förflytta samtalet, normerna och besluten för att fullborda massakern av det som varit Sverige. Ansvaret vilar tungt på Magdalena Andersson. Men också på språkrör för Miljöpartiet som bidragit till utvecklingen genom att under många år, såväl i retorik som i handling, föredra samarbete med Centerpartiet och Liberalerna framför Vänsterpartiet. Som om de varit blinda för att ”mitten” flyttats långt till höger.
Jag sörjer att vi inte har kortare mandatperioder. Fyra år med sittande regering kan ge stora obotliga skador. Jag sörjer till och med att vi har en fyraprocentsspärr – hade spärren varit lägre hade vi förmodligen haft ett nytt radikalt grönt parti i riksdagen som svar på hur Miljöpartiets kärna sålts ut i tron att utförsäljningen skulle göra partiet större.
Jag hade välkomnat ett sådant parti. Ett parti som vågat vara det som Miljöpartiet var, ett antikapitalistisk grönt parti som vågat kritisera arbetslinjen, tillväxtmantrat, militariseringen och globaliseringens avarter.
