Men Svenska dagbladets ledarskribent Per Gudmundson är inte nöjd. Inte på grund av hennes litterära verk eller andra gärningar. Bara det att hon har persisk bakgrund räcker för att han ska häckla den nya ledamoten. På sin Facebook-sida skriver Gudmundson ironiskt att vi nu ”äntligen har en persisk ledamot” för att sedan rada upp världens alla tänkbara grupper som skulle behöva bli ”representerade” i Svenska akademien.
”För att spegla Sverige idag vore det vidare önskvärt med akademiledamöter som fötts in i pashto och dari. Thai är självklart. Tieng viet likaså. Mandarin går inte att förbigå. Inte heller koreanska eller japanska”, skriver han vidare.
Kanske är det ett skämt, men han reducerade den nya ledamoten till att enbart vara en person som ska fylla ut en kvot. Men mest underligt är att kvinnor med invandrarbakgrund verkar väcka oerhört mycket känslor hos männen på SvD:s ledarredaktion.
Det har inte gått många veckor sedan en annan kvinna från Göteborg fått klä skott. Miljöpartisten Leila Ali Elmi som tack vare 1 467 personröster lyckades kryssa sig hela vägen till en riksdagsplats. Hon är den första kvinnliga riksdagsledamoten som har somaliskt ursprung och som kommer från förorten. Medan många gladdes åt Ali Elmis framgångar och såg i henne en förebild för andra unga människor såg SvD:s ledarskribent Ivar Arpi något helt annat.
Han tycktes se somaliska klaner och etniska horder som hotar den svenska demokratin. Framför datorn började han sprida myten om att den nya riksdagsledamoten måste ha kommit in via ”etniska röster”. Påhejad av bland andra Rebecca Weidmo Uvell och ledarskribenter på Göteborgs-Posten sattes en stämpel på Leila Ali Elmi som en misstänksam kandidat, bara för att hon delvis kampanjat på somaliska.
När Leila Ali Elmi själv får tala, i stället för att andra talar om henne, som i den intervju ETC har gjort med henne, visade det sig att Leila Ali Elmi avskyr det somaliska klansystemet, som hon ser som rasistiskt och osunt.
– Jag är väldigt emot klansamhället och jag tycker att det är sjukt galet att jag får kritik för något som jag har stått upp emot. De flesta vet ju hur det ser ut. Klansamhället lever i Somalia och det är så man fördelar makten där. Bara de fyra största grupperna tar makten, kvinnor exkluderas och unga människor exkluderas helt. Det är jättedåligt och något jag pratat väldigt mycket om bland människor med somaliskt ursprung, att det här behöver motarbetas. Att jag sedan får kritik för det visar att det egentligen inte handlar om vad jag står för utan om hur jag ser ut, säger hon och konstaterar att ett klansamhälle aldrig hade skickat en kvinna till riksdagen.
I stället kommer stödet för hennes kandidatur framför allt från en folkrörelse, en fotbollsförening. När klubbstyrelsen i den lokala fotbollsklubben fick höra att en ung somalisvensk kvinna från Angered tänkte driva en personvalskampanj, så bjöd klubben in Leila Ali Elmi och frågade ut henne i två timmar.
– Hon svarade rätt på allt, tyckte vi. Hon tänkte slåss för bättre skolor i förorten och för jämlikhet. Bekämpa kriminalitet och trångboddhet. Det märktes att hon brann för det hon sa, berättar fotbollsledaren Yoonis Hassan i en intervju i DN.
Fotbollsklubben Bergsjöns SK bildade en kommitté som helt ägnade sig åt att kampanja för Leila Ali Elmi och en dörrknackningskampanj drogs igång.
– Vi knackade i hela östra Göteborg. I förorter som Bergsjön, Kortedala, Angered. Framför allt var det vårt tjejlag som var aktiva för Leila, säger Yoonis Hassan.
Trots de nya uppgifterna om tillvägagångssätt och trots att Ivar Arpi saknade belägg för sina påståenden om klanröstning, så backade han inte. Någon ursäkt från SvD:s ledarsida har inte kommit.
Mönstret är återkommande. Å ena sidan hävdar flera av nämnda debattörer och ledarskribenter på högerkanten att de värnar kvinnors rättigheter och de svenska framgångarna för kvinnorörelsen. Men när en kvinna med icke svenskt namn tar sin in i riksdagen eller Svenska akademien så hånas och förlöjligas hennes faktiska gärningar.
Engagemanget är selektivt. De få gånger som invandrarkvinnor hyllas är när de tagit avstånd från invandrarmän, i synnerhet mot män som är muslimer eller antirasister. Men att vara icke-vit kvinna och ta för sig i Sverige idag, det låter sig inte gå obehindrat förbi.
Jila Mossaed säger till nyhetsbyrån TT att hon känner sig glad och hedrad av att ha blivit invald i svenska akademin.
– I mitt gamla hemland uppskattade man inte mina ord, men i mitt nya land erbjuder man mig nu en av de bästa litterära platserna på grund av mina ord.
Man måste inte gilla vad kvinnorna med annan etnisk bakgrund åstadkommer, men Svenska Dagbladets ledarskribenter borde kanske åtminstone reflektera över sitt hyckleri.
