De svarar inte på frågor och man avgår inte fast man egentligen vet att man borde. I stället slingrar de sig ur det grepp som journalisterna trots allt försöker uppbringa. 

De klamrar sig fast vid makten. 

Se bara på SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein, klimatminister Romina Pourmokhtari (L) och alla misstags minister: Carl-Oskar Bohlin (M). Och utanför riksdagen: myndighetschefen Magnus Hjort och landshövding Anna Kinberg Batra. 

De har närmast gjort sig kända för att göra sig otillgänglig för granskning, och för att skaka av sig all form av ifrågasättande. Det är som om de marinerats i kritikavvärjande olja.

Vi har statsministerns “vi ogillar allt som är dåligt”-svar när SD:s trollfabrik avslöjades och vi har Romina Pourmokhtaris icke-svar på de välgrundade frågorna om regeringens kopplingar till oljejätten Exxon. Till exempel. 

Det är undvikande, relativisering, ansvarsförskjutning (till ingen alls). 

Ja, SD är värst. I stället för att låta sig ställas till svars för den rasistiska propaganda som partiet pumpat ut via anonyma konton gick Jimmie Åkesson till fullskalig attack mot media.

Men alla som vägrar granskas eller relativiserar sina snedsteg bidrar till den här utvecklingen. Det är som om man kollektivt bestämt sig för att skita i alla principer.

Vet ni? Jag vill inte höra ett ord till om barn i fängelse så länge vuxna politiker får vara så här dåliga utan att ställas till svars.