Det var inte de stora utspelens tal. Ja, miljarder till skolan. Men det var annars mer värderingar – socialdemokratins löften som något slags förlängning av det svenska urberget – ställda mot en osäker verklighet, med arbetslöshet och terror och skarpa motsättningar och tiggande migranter.

Stefan Löfvens pragmatiska sätt att rada upp problem följt av lösningar var formulerat som en trygg, landsfaderlig famn. Minimalt med gnäll på alliansen. Desto fler uppmaningar till samling och kompromissvilja, ett gemensamt projekt för framtiden där alla måste vara med: arbetsgivare, fackliga organisationer, politiker, föreningar. Allt för att uppnå EU:s lägsta arbetslöshet.

Det är socialdemokratins grundkurs. Allt börjar med arbete. Det är där frigörelsen ligger. Jämlikheten ska drillas fram genom kollektivt slit. Alla ska med, alla har ett ansvar, ingen får svika, ingen får snooza när väckarklockan ringer.

Faller du finns en hjälpande hand.

Men vägrar du då ta den river du kontraktet.

Det var inte Moderaterna som uppfann arbetslinjen. Det var Stefan Löfven som stod där. Men det kunde ha varit Göran Persson, eller någon annan av de andra utpräglat manliga partiledare som Socialdemokraterna haft sedan arbetarrörelsens begynnelse.

Jämställdhet? Inte så mycket.

Klimat? En del, men för lite – knappast signalerande rimlig analys av ett parti som vill vara framtidsparti.

Däremot namedroppades positiva förebilder, samhällsbyggarna John, Julia, Johan och Hanna. Samtidens politiska fixering vid  att fysikt koppla sig till verkligheten genom förnamn. Julia kan, du kan också.

Vi fick ett nytt begrepp! Utvecklingsmoral. Lägg det på minnet, för det lär inte överleva till nästa Almedalen. Men så här förklarades utvecklingsmoral av Stefan Löfven:

– Det kräver modet att göra sin idé till verklighet. Starta företag, läsa vidare på universitet, gå en kvällskurs, jobba utomlands, byta yrke – och den risk och uppoffring det innebär.

Stefan Löfven är konsekvent. Den som lyssnade på hans tal första maj och under kongressen, känner igen sig. Nyckelreplik: ”Ett jämlikt samhälle arbetar vi fram i vårt anletes svett.” Och det saknas inte utblickar. mot ett aggressivt Ryssland, mot den pågående flyktingkatastrofen, mot eurozonens akuta kris.

Frågan är om det inte skaver även hos de mest devota socialdemokraterna när Stefan Löfvens analys runt Greklands extremt utsatta läge inte kommer längre än:

– Sverige är beroende av stabiliteten på den europeiska marknaden, och vi kommer att göra allt i vår makt för att oron drabbar svensk ekonomi så lite som möjligt.

Socialdemokrater gillar ju som bekant solidaritet.