Här i Beirut, där jag befinner mig för tillfället, syns de syriska barnen längst med de farliga bilvägarna. Flickor och pojkar som borde gå i skolan drar istället längs med gatorna för att sälja skräp – näsdukar, pennor, bubbelgum, vissna blommor – saker som ingen vill ha. Barn utnyttjas som arbetskraft, de tvingas bära tunga saker, vistas i dammiga miljöer utan skyddsutrustning och arbetar under farliga omständigheter som inte ens hade lämpat sig för vuxna.

Libanon är det land som tagit emot flest andel syriska flyktingar per capita.  Ett land som är lika stort som Skåne och där var fjärde invånare är en syrisk flykting. Syrier som har det gott ställt hyr in sig i bra områden, försöker återuppta ett vardagsliv, de smälter in. Men flyktingar som kommer från den fattiga syriska landsbygden, barnen och de ensamstående mammorna och papporna har det tuffast. Många kvinnor har tvingats hitta olika sätt att försörja sig och sina barn, männen har antingen dött, försvunnit eller riskerar livet över Medelhavet för att kunna söka asyl åt familjen.

Vid ett tillfälle såg jag hur en mamma satt med sin son på en parkeringsplats i stekande hetta, barnet kan inte ha varit äldre än tre-fyra år. Någon hade ”förbarmat sig” över mamman och gett henne den menlösa arbetsuppgiften att vakta två parkeringsplatser så att inte fel person kunde komma och ta platserna. Medan hon satt på den vita plaststolen tittade hon apatiskt på sin son som uppträde rastlöst och drog i sin mamma så där som småbarn kan göra.

Flyktingarna har svårt att få ett arbete så länge det inte finns en arbetsgivare som är beredd att ansöka om arbetstillstånd och gå igenom hela den byråkratiska proceduren. Medan flyktingar som är registrerade hos UNHCR saknar tillåtelse att arbeta i landet överhuvudtaget. De som ändå lyckas få ett arbete inom bygg eller städning har en lön på i genomsnitt 2 000 svenska kronor, enligt tidningen Al-Fanar Media, och då ska man veta att priserna för mat, dryck och boendekostnader är exakt lika höga som i Sverige.

En taxichaufför som jag åkte med varnade mig för att gå till vissa områden och stränder för där är det mycket ”syrier, palestinier – och det är smutsigt”. Att många libaneser ogillar syrier, till och med barnen, har en politisk förklaring och hänger ihop med den tidigare relationen till grannlandet.

Den omåttligt populäre sunnitiske premiärministern Rafik Hariri lämnade sin post i protest i oktober 2004. Främst som en markering mot den syriska regimens inblandning i landets inrikespolitiska angelägenheter. Administrationen i Damaskus ville förlänga den kristen-maronitiske och syrienvänlige presidenten Émile Lahouds mandatperiod.

Damaskus vägrade acceptera att Rafik Hariri hade ställt sig bakom FN-resolutionen som krävde att Syrien skulle dra tillbaka de 15 000 soldater man hade i Libanon. Den 14 februari 2005 exploderade en kraftig bilbomb som dödade Rafik Hariri och ytterligare 22 andra människor.

Bevisen pekade mot den syriska säkerhetstjänsten och Hizbollahs inblandning. Mordet väckte starka protester i Libanon och efter internationella påtryckningar drog Syrien tillbaka sina trupper. Sedan dess har många libaneser känt ett agg mot syrier, framför allt är många libaneser oroliga för att syrier ska rucka balansen i landet. Inte minst om Hizbollah utnyttjar flyktingarna för sina politiska syften.

Allt är dock inte bara mörker, civila rörelser här i landet har demonstrerat mot den usla behandlingen och rasismen som syrier utsatts för. Professor Nasser Yassin vid amerikanska universitetet i Beirut har dragit igång en folkbildningskampanj för att öka kunskapen om flyktingars verklighet i landet. Inte minst har han hjälpt till att öka kännedom om barnens mardrömslika situation. På Twitter kan man följa hans dagliga uppdateringar – sök på ”Fact of the Day" och hashtaggen #AUB4Refugees.

Barnens situation måste få en lösning och fler länder måste involvera sig för att stötta Libanon, det sista regionen behöver är en generation som växer upp utan hopp, utbildning och framtidstro.