Det här kan nog komma även till Sverige, skrev jag. Alltså konspirationsteorierna om att det finns en djup stat som utövar pedofili för att vinna evig ungdom och mystiska krafter. Kanske skulle Dumpen vara slussen? Absolut inte, svarade Dumpen. Sedan började dess grundare Patrik Sjöberg ändå haussa filmen. 

Jag räknar nu sekunderna till Björn Söder eller någon annan SD-politiker följer hans exempel.

Det går så snabbt.

Sverige är inte längre kusinen från landet som efter några år, eller kanske inte alls, upptäcker omvärldens – med USA som reaktor – mest spektakulära hjärnrötor. Istället månader, dagar, sekunder. 

När jag i våras berättade om en demonstration i engelska Oxford mot lokala politikers planer på att reglera biltrafiken, för att minska utsläppen. Denna demonstration handlade om konceptet 15-minutersstaden, att alla ska kunna nå viktig service genom att promenera eller cykla. 

Reaktionerna: Fängsla regeringen, den förslavar dig! Den fjättrar dig med en tilltagande ”klimatlockdown”. Juntan styrs från Davos. En taxichaufför var övertygad om att det inte existerar någon klimatkris, men en komplott mot vanligt folks försörjning och friheter. Och javisst, det är judarnas fel. En stirrig man hävdade att familjen Rothschild kontrollerar allt och alla. En annan, lika stirrig man att koldioxid är bra eftersom våra kroppar innehåller kol: ”När de säger att de vill minska utsläppen så vill de egentligen minska dig.” Och så vidare. Patologiskt. Intellektuellt upplöst. Läge för tvångströja. 

Jag tänkte nog ändå att det här är för sjukt, det kan bara inte slå igenom i Sverige, så illa ute är vi inte. Men det är vi.

I en sändning från högerextrema Swebbtv hyllas först Elsa Widding, den klimatförnekande SD-politikern som blev vilde, och Lena Andersson, den klimatförnekande SvD-skribenten som passade på att raljera och insinuera samtidigt som 1 000 personer saknas på Maui. Därefter är det dags för lite Putin-gullande. Allt avslutas med Maui. Det skulle bli 15-minutersstad. En ”jetliknande stråle kom uppifrån och startade branden”, mässar uppläsaren med ett grynigt foto i bakgrunden.

Det här är lögn. Naturligtvis. Direkt hämtad från den amerikanska ultrahögern som gärna förfäktar tanken att gigantiska anläggningar i omloppsbana sänder laserstrålar mot platser som ska förgöras i ett eldhav. Och vilka är det som trycker på knappen? Judar. 

Till sist landar det där.

Dagens ETC publicerade nyligen en intervju med forskaren Julia Ebner, som under täckmantel infiltrerar konspiratoriska miljöer, allt från kvinnohatande incels till rasister som lever med skräck för folkutbyte. Det är en skrämmande intervju.

”Nyckelkonflikten i vår tid verkar alltmer stå mellan de galna och de inte så galna”, säger hon.

”Vi skulle potentiellt kunna se ett upphävande av allt vi åstadkommit i vår övergång från myt till logik. Vi ser en återgång till att inte använda evidensbaserade vetenskapliga ramverk. Istället börjar man gå åt andra hållet, mot ett mer mytbaserat tänkande och idéer som inte längre bygger på vetenskaplig bevisning.”

Även hon chockeras över accelerationen. Från uppkomst via spridning till etablering. Hur idiotin färdas friktionsfritt genom fiberkablar. Hur människor absorberar de mest befängda hallucinationer. Hur många lager som förgiftas, från marginal till etablissemang. 

”Det brukade vara ovanligt att personer radikaliserades på några veckor. Idag är det norm.” 

Här har många ett ansvar att bilda försvarslinje.

Politiker, inte minst. 

Tips: Spekulera inte i att public service censurerar föredettingarna Da Buzz för att Moderaterna anlitade bandets producenter år 2014. Var inte som Lars Beckman, moderat slamsug för diverse skräp som hopas där demokratin tar slut och postsanningen börjar.

Medier.

Tips: Om nu Lena Andersson klimatförnekar i sin tidning, där ledarsidan uppenbarligen har valt bort vetenskapen, gör inte som P1 och bjud in henne att utveckla sina konspirationsteorier, speciellt inte om du saknar journalistisk kapacitet att ställa relevanta motfrågor. Herregud, vilket ovärdigt haveri.

Det tycks som om alldeles för många underskattar situationens allvar, hur nedbrytande detta är för vår förmåga att kunna diskutera och agera, när fråga efter fråga drunknar i en tjockt framvällande, extrem enfald. 

Julia Ebner utgår från empiri när hon säger:

”Den mest oroande frågan vi står inför är huruvida vi potentiellt kan vara på väg in i en ny slags medeltid – den digitala medeltiden.”