Ja, är det något vi alla pratar om just nu så är det prisökningarna, till och med barn och unga.

Att få pengarna att räcka en hel månad har definitivt blivit tuffare, det handlar ju inte bara om maten utan också om boendet och elräkningen.

Följdfrågan är given: Hur mycket kommer lönerna att höjas?

Nästa år, 2023, ska cirka 450 avtal för drygt 2,2 miljoner anställda omförhandlas. De allra flesta avtal löper ut i mars och april. Industrins avtal, som ju är märkessättare för övriga, löper ut sista mars. Fack och arbetsgivare förbereder sig just nu på den kanske svåraste avtalsrörelsen i vår tid. Parterna förväntas vara ansvarsfulla, hålla sig till samma märke som vanligt och inte sluta avtal som riskerar att ge inflationskrisen bränsle.

I förra veckan mötte jag flera av de som sitter vid förhandlingsbordet, när Arena Idé arrangerade en lönebildningskonferens för att både presentera den senaste forskningen om löner och hur den svenska modellen är uppbygd samt diskutera dess för- och nackdelar.

På plus-sidan: Sedan Industriavtalet tecknades 1997 har vi sett reallöneökningar, produktivitetsökningar och stabilitet.

Minus-sidan diskuterades inte lika mycket den här konferensdagen, men visst finns det en sådan: Modellen ifrågasätter inte relationen mellan lönernas andel av företagens kostnader versus vinsterna och den kommer heller inte åt könslönegapet.

Det sistnämnda kom ändå upp lite kort, när tidigare ordföranden för Kommunal, Annelie Nordström, talade på konferensen:

”Låt mig jämföra två yrkesgrupper, en målare och en undersköterska. Båda utför arbete som behövs, men jag skulle säga att undersköterskan behövs – något mer. En målare, oftast en man, tjänar 33 300 kronor i månaden, medan undersköterskan när hon, det är oftast en hon, efter flera år som springvikarie kommer upp i heltid tjänar i genomsnitt 27 300 kronor i månaden.”

Är det rimligt, frågar Nordström, och svarar själv: Det är inte rimligt!

Och där fick hon medhåll av tidigare ordföranden för IF Metall, Anders Ferbe, som svarade:

”Vi måste få upp jämställdhetsfrågan som en del i lönebildningen. Det har gjorts en del, men det räcker inte! Vi har en växande arbetskraftsbrist i delar av den offentliga sektorn. En förskollärare i Kiruna tar hellre jobbet i gruvan. Om det fortsätter så faller välfärdspusslet ihop.”

Låt oss hoppas att de som nu sitter vid förhandlingsborden idag lyssnar på dessa veteraner och inser att tillämpningen av märket måste inrymma en flexibilitet. Vissa grupper måste få mer än andra.

Intressant var också att tonen när det gäller att få upp lägstalönerna – något som brukar vara ett rött skynke för såväl politisk höger (”sänk trösklarna”) som arbetsgivarsidan – var närmast försonlig. 

Doktoranden Emil Bustos presenterade den senaste forskningen om lägstalöner och sysselsättning som bland annat visar att högre lägstalöner inte behöver leda till färre jobb och att arbetsgivarna inte är slavar under en rådande marknadslön, utan har marknadsmakt.

Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega, kommenterade forskningen med att detta har både fack och arbetsgivare vetat länge.

Låt mig förutspå att höjningar av lägstalönerna kommer att bli prioriterad i den stundande avtalsrörelsen. Alla fattar att de som lever på låga löner drabbas värst av inflationen.

Och låt oss inte oroa oss särskilt för att det skulle bli ”svårt” för företagen, för vi vet: Länder med höga lägstalöner har inte lägre sysselsättning.

Nu är det dags att prioritera låginkomsttagarna (plus att sätta märket högt – låt företagsvinsterna visa vägen – och att ta itu med könslönegapet)!

Behövs det konflikter och strejker för att åstadkomma detta är det inte fel. Låginkomsttagare, som dessutom ofta har olika deltidsjobb att springa mellan, klappar redan ihop av fysisk utmattning och ekonomisk stress. Nu är det deras tur att få en väldigt mycket större del av kakan. •