En dryg månad tidigare stod hennes sambo och SD:s partiledare Jimmie Åkesson i riksdagen och förklarade att det nu finns ett konservativt block i den svenska politiken, bestående av M, KD och SD. De partier som precis röstat för Ulf Kristersson som statsminister och som några veckor senare också skulle rösta för Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag.

Det vore bra om det här bara var Sverigedemokraternas önskedröm. Men tyvärr verkar det vara mer än så.

Ulf Kristersson, som visserligen har sagt att han inte ska samarbeta med SD men nu ändå har gjort det, talade själv i sitt jultal om just konservatismen. Visserligen om något han kallar liberalkonservatism. Konservativa värderingar i en nyliberal ekonomi. Och vad är det behövs då i denna liberalkonservativa värld? Att återställa lag och ordning, konstaterar Ulf Kristersson, med två miljarder till polisen och fyra miljarder mer till försvaret. Och gemenskap, sammanhang, tradition. I form av tro, svenskhet och nationalstat.

Kristdemokraterna har också gjort en vandring i konservativ riktning under Ebba Bush Thor. Hon hymlade aldrig med att hon var beredd att söka stöd av SD. Stoppat genusflum, slopade pappamånader och ”utreda gränsen för abort” var sådant som hon gick till val på samtidigt som hon uttalat aspirerade på posten som jämställdhetsminister (bevare oss väl!).  Och utspel om förbud mot böneutrop, ett Sverige byggt på svenska, kristna värderingar och att alla värderingar inte är valbara var annat som gjorde det tydligt att hon flirtade hejdlöst med SD:s väljare.

SD har kunnat luta sig tillbaka och se de andra partierna närma sig. ”Det jag tror vi ser just nu, inte bara i Sverige utan i hela Europa, är konservatismen återtåg på den politiska arenan”, som SD:s chefsideolog Mattias Karlsson konstaterade i Svenska dagbladet redan under Almedalsveckan där han inte behövde anstränga sig särskilt eftersom alla andra partier pratade om SD åt honom.

Den här nya konservatismen är, precis som den gamla konservatismen ofta har varit, kombinerad med en stor dos främlingsfientlighet och kvinnoförakt. Liksom klassförakt. Vi ser det i den budget som vi nu måste leva efter. Nedlagd jämställdsmyndighet, avvecklad delegation mot segregation, mindre pengar till Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket, dyrare a-kassa men skattesänkningar för de rika och höjt rut-avdrag.

Vi ser det i andra länder som nu också upplever en konservativ våg. Jair Bolsonaro i Brasilien har kallat svarta aktivister för djur, har sagt att en kvinnlig kollega i kongressen inte är värd att våldtas och hävdat att han hellre skulle se sin son död än homosexuell. Trump i USA går till angrepp mot migranter och kvinnoorganisationer samtidigt som han flirtar med kyrkan. Orbán i Ungern inför slavlagar, bygger taggtrådstängsel vid gränsen och kriminaliserar hemlöshet.

Konservatismen lever på rädslan. För det okända och det nya. Ronald Inglehart, statsvetaren som leder forskningsprojektet World Value Survey som kartlägger värderingar över världen, menar att de materiella förhållanden som präglar den tid vi växer upp i avgör vilka värderingar vi får som vuxna. Är det tryggt, och fredligt och vi har det vi behöver rent materiellt blir vi mer orienterade mot frihet, jämlikhet och jämställdhet. Är det däremot otryggt och brist på materiella tillgångar blir vi mer konservativa i våra värderingar och vill ha ett starkt försvar och bevakade gränser.

För den som vill sälja in konservatismen gäller det alltså att spela på rädslan. SD gör det hela tiden. Talar om kaos och nationens sönderfall. KD pratar om islamismen som det största hotet. Och Ulf Kristersson inleder sitt jultal med att tala om den grova och organiserade brottsligheten. Och hotet kommer utifrån vilket blir tydligt när Kristersson säger att vi måste få kontroll över våra gränser.

Läget för oss som tror på solidaritet, mångfald, öppenhet och jämställdhet är allvarligt i den här konservativa vågen. Men det är inte hopplöst. För om konservatismen lever på rädslan så ligger motståndet i att mota rädslan. Vi måste ut och visa att vi inte är rädda. Människovärdet är större än all skrämselpropaganda. Och eftersom vi vet hur vi skapar trygghet, med fördelning och välfärdens skyddsnät så är vi inte utan verktyg.