Som jag har längtat! Men du tillhör kanske den kategori som avfärdat Hunger games-böckerna och -filmerna som meningslös teen-underhållning? Då har du gjort ett misstag. Nu på onsdag kommer näst sista delen i följetongen (självklart kavlas Suzanne Collins avslutande bok ut över flera filmer). Du hinner se ikapp – två tillgängliga kvällar, två tidigare filmer.

Det perversa systemet Panem ska falla, distriktens livegna befolkning ska kräva sin rätt gentemot den bortskämda eliten i Capitolium, Katniss Everdeen ska – med patos och pilbåge – göra revolution och störta den omåttligt totalitäre president Snow.

Innan du ser filmerna kan du googla ”Hunger games” och ”politik” – fast på engelska – och få läsning för hela nästa år. Artikel efter artikel, essä efter essä som alla fördjupar sig i den sociala kommentar som eventuellt framförs.

Böckerna kom när den ekonomiska krisen tyngde USA – och många andra länder – som allra mest, 2008–2010. Filmerna kom sedan i krisens efterdyningar, då vissa förpassats till massarbetslöshet och otrygghet medan andra ökat sina tillgångar närmast logaritmiskt. Fiktionen som en spegelbild. Panem kan vara den där procenten som distanserat sig från övriga 99. Panem kan också vara en självgod västvärld som dammsuger fattigare nationer – distrikten – utan att ta ansvar för vare sig jämlikhet eller miljö.

Panem är vad du vill att det ska vara, gud vet att det finns förtryckande system att välja mellan, men poängen är att nu ska det snart kapitulera, inklusive Snow, utan konkurrens trilogins/tetralogins allra obehagligaste karaktär. Han har samma lena röst oavsett om han gullar med sitt barnbarn eller utplånar hela byar med misstänkta upprorsmakare.

79-årige Donald Sutherland har aldrig varit mer skrämmande. Möjligen tack vare sin agenda som handlar om mer än att lyfta en skön löneutbetalning. Skådespelaren är övertygad om att filmerna har sprängkraft. I intervjuer hoppas han att de ska vara de mest inflytelserika ”på många år”, att de ska ruska om publiken tills värderingar linjerar med verklighet.

– Du ser inte en popcornrulle, du kommer ut från salongen och ditt huvud snurrar.

Sutherland talar inte om förströelse, han talar snarare om en allegori som kan väcka passiva massor.

– Titta på det samhälle vi lever i! Där företaget General Electric klarar sig undan att betala skatt på sin vinst, och där administrationen har mage att dra in de fattigas matkuponger ... Det är ganska uppenbart.

När det nu kommer ytterligare en film, och låtsasrevolutionen är ett faktum, har Sutherland blivit mer exalterad över vad som kan hända när miljoner människor ser den. Han redovisar under en presskonferens inför Londonpremiären sitt skäl att axla rollen som Snow:

– Så att unga ska inse att det är deras plikt att förändra.

Han tror på filmen som ”katalysator”, att den har potential att starta globala protester mot ”oligarker”. Han inte bara tror, han är översvallande. Sutherland jämför med Slaget om Alger (1966), om hur den filmen skrämde slag på kolonialmakter och inspirerade motståndsrörelser. Han menar på fullt allvar att vi nu kan få se något liknande.

– De kan komma att förändra hela skattesystemet i USA!

Sutherland fantiserar om att en Hollywoodfilm ska stimulera ett radikalt skifte, en tankarnas statskupp. Det känns ... inte så realistiskt. Sutherland lär bli besviken. Sagan om hungerspelen kommer inte att kullkasta kapitalismen, även om sagan i detta fall ger en träffande beskrivning av sakernas faktiska tillstånd.

Men jag längtar ändå. Mockingjay – så heter den nya filmen – kommer att vara den terapi jag behöver efter årets valrörelse, maratonlång och oftast bedövande trist. Katniss bryr sig inte om budgetdisciplin (det begreppet skulle däremot älskas i Panem). Katniss bryr sig om rätt och fel, ingenting annat. Katniss blir politisk av nödvändighet, hon drömmer varken om karriär eller verkställande utskott. Katniss skulle aldrig Almedalen-mingla med lobbyister i chinos. Eller glatt retweeta sin egen placering på en makthavarlista. Eller ens leka med tanken att släppa ut Sverigedemokraterna ur frysen.

Nej, det är knappast realpolitik. Men det är underbar romantik. Inga tunna förhandlingskompromisser. Rätt och fel. Dela lika, vårda planeten, förakta inte svaghet utan empatistörd styrka. Jag behöver ett vitaminpiller efter en valrörelse så påfallande icke-ideologisk att alla som kallar sig vänster var missmodiga redan innan löven trillat av träden. Jag behöver just nu den här filmen. Annars skulle jag inte orka med politiken.