Jag är orolig. Du vet säkert varför. Världen står inför en jätteomställning och varken politik, näringsliv eller fackförbund orkar bry sig, inte på riktigt, alla fortsätter som om man kunde vänta ett år till och sedan ett år till och sedan...

Klimatfrågan är akut. Men det är också det största misslyckandet som marknadsekonomin och politiken kan visa upp.

I 30 år har vi känt till problemet. I 30 år gjort inget. Och idag är den största investeringen som sker på jorden upptag av ny fossil energi.

Det är det här som gör att EU-valet 25 maj är det kanske viktigaste valet jag stått inför. Klimatfrågan är nämligen den enskilt viktigaste frågan och det är i EU som lösningen finns. EU är världens största ekonomi. Det är här det största kapitalet finns (bland en procent rika) och det är här de största statsbudgetarna finns. För att rädda klimatet behövs några tusen miljarder kronor per år. Det är inte ens en procent av EU:s samlade BNP, cirka 115 000 miljarder kronor.

Men kan inte varje land lösa det här själv? Nej, klimatfrågan är överstatlig och det enda ett enskilt land kan göra är att gå före och pressa andra. Men lösningarna som behövs är övernationella.

Här är två exempel.

Vi behöver ett europanät för el. Det är det snabbaste sättet att fasa ut oljeel från Estland och kol från Polen och Tyskland. En gemensam elmarknad med förtur för sol, vind och bioenergi kommer snabbt ställa om EU:s elproduktion. Tysk solel kan lagras i svensk vattenkraft, spansk vindkraft kan exporteras till fransk konsumtion. Alla hav och kuster ger vind, södra Europa mycket solkraftverk samtidigt som lokal elproduktion från tak och gårdar ger en ren egen el över hela kontinenten.

Problemet är att ett EU-elnät kommer hota energiföretagen som är baserade på nationella monopol och karteller. Priserna utjämnas, smutsig energi bromsas, import av fossil energi kommer minska kraftigt och Europas självförsörjning höjas. Energiföretagen lever på att vi är beroende av dem. Deras vinster bygger på att låsa in kunderna nation för nation, stad för stad, med olika tariffer, begränsningar och usla överföringar mellan länderna.

Det där är ett klassiskt exempel på något som kommer ta alldeles för lång tid att utveckla om varje land ska förhandla med alla sina grannar om egna lösningar. Det blir som järnvägen, där svenska tåg inte kan åka i Europa och en del tågvagnar tvingas byta hjul vid gränser.

Vi behöver elektrifiera vägarna. Bilindustrin försenar idag omställningen och skyller på politiken. Man investerar inte i nya trafiksystem, man vill fortsätta producera bensin och dieslar i 20 år till. Samtidigt måste vi ha fossilfri fordonsflotta om klimatet ska räddas. Och det kan man inte skapa nationellt. Eltrådlastbilar (snabbaste sättet att rena transporterna) måste ha samma system genom Europa. EU behöver ett förbud för bensin och dieslar i alla städer inom några år. Nästa bil (för den som inte väljer cykel) måste vara eldriven. (Om den sedan laddas med vätgas eller via batteri är en teknisk fråga.) Men vilka eltrådar ska motorvägarna ha? Vilka järnvägssystem ska byggas genom kontinenten? EU har visat sig väldigt starkt när det kommer till att få nya rondeller byggda i varenda liten stad, tänk vad man skulle kunna göra med omställningen?

Det finns naturligtvis många andra exempel. Energikrav på bostäder. Stöd för egenproduktion. Stöd för lokal matproduktion (mindre transporter). Ännu hårdare regler för sjöfartens bränsle. Och mycket mer.

Problemet är vad man ska rösta på om man vill få fart på en seriös klimatpolitik i Europa. Allianspartierna vill ju att ”marknaden” ska lösa det hela. Socialdemokraterna värnar svensk storindustris konkurrensfördelar med billig energi och kärnkraftssubventioner (idag betalar vattenkraften kärnkraftsproduktionen i Sverige). Vänsterpartiet vill inte ha överstatlig makt som styr de nationella regeringarna.

Kvar finns Feministiskt initiativ och Miljöpartiet.

Fi har ännu inte format någon klimatpolitik.

Återstår...

Jag vet att miljöpartiet är ett borgerligt parti. De blir visserligen väldigt arga på mig när jag säger det, men efter att ha granskat deras budget några år så är det klart att på nationellt plan har budgetbalans, friskolor och marknadsillusioner prioriterats framför klimatpolitiken även inom MP (V har skarpare klimatpolitik nationellt till exempel). MP är ett mittenparti.

Men MP är med i den gröna politiska kraft som pressar på hårdast inom EU för omställning.

Det finns tokpartier där också men om parlamentet ska ha någon röst alls i klimatfrågan måste den gröna rösten vara stark.

Att Isabella Lövin visat att man kan vara väldigt kraftfull ledamot och få saker gjort i fiskerifrågan tycker jag är en annan sak.

Alla partier har dåliga och bra ledamöter.

Men sedan MP gett upp sin lämna EU-linje kan man med en helt annan trovärdighet driva klimatpolitiken in i varje detalj. För mig är det den viktigaste frågan idag.

Så, så får det bli.

Som socialist röstar jag grönt i EU-valet för att mina partier fortfarande sviker i den största frågan av alla.