Åttio procent av väljarna vill se minskade ekonomiska klyftor och en politik för mer jämlika samhällen. Det visar positiva, men inte särskilt överraskande, siffror från tankesmedjan Katalys. Hur mycket skillnaden mellan rika och fattiga har ökat i Sverige vet vi faktiskt inte, då vi endast för offentlig statistik över inkomster och inte förmögenheter. I den globala förmögenhetsstatistiken har vi sett ägandet av världens totala tillgångar koncentrerats på allt färre händer. Men i Sverige slutade vi föra förmögenhetsstatistik 2007. Behöver jag ens skriva ut vilka partier som har bromsat återinförandet av den statistiken?
Den ekonomiska ojämlikheten har skenat både på global och nationell nivå och allt fler börjar inse orimligheten i det hela. Dels finns vi som av rena rättviseskäl alltid påtalat skevheten. Varför ska det se ut så här? Varför ska vissa leva i lyx och andra knega till usla villkor och usla löner? Varför ska vissa barn växa upp med resor till Dubai, lyxhotell och ärvda förmögenheter på sparkontot, medan andra kommer hem till ett tomt kylskåp varje dag? Varför ska vissa leva åtta år längre än andra, bara beroende på vilken klass man tillhör?
Sedan finns det de som varnar för den rusande ojämlikheten utifrån stabilitetsskäl. Ojämlika samhällen utvecklas långsammare, mår sämre och är mer otrygga. Ekonomin mår inte bra av för stora skillnader. De rösterna blir allt fler, kommer från allt tyngre instanser och de ger oss som argumenterar utifrån rättviseskäl rätt i det vi säger. Den ekonomiska ojämlikheten måste minska.
När jämlikhet blir ett slagträ i debatten är det viktigt att diskutera vad det är vi menar med jämlikhet. Jämlikhet kan betyda vitt skilda saker. Våra politiska partier har använt begreppet på diametralt olika sätt. För en moderat kan det till exempel betyda vinster i välfärden. Personer i byggbolag kan ju ta ut vinst på att bygga sjukhusen, då borde man även få ta ut vinst på att driva dem. Då blir det jämlikt, kan en moderat resonera. True story. För Liberalerna betyder jämlikhet kort och gott lika rättigheter: likhet inför lagen och anti-diskriminering. Allas lika rätt att vara med och tävla på den kapitalistiska marknaden.
Jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning har genom åren tonats ned betydligt i partiernas program. Det visade idéhistorikern Per Sundgren (som också varit ledamot för Vänsterpartiet i Stockholms stad), i en undersökning av jämlikhetsbegreppet och partiprogrammen förra året. För arbetarrörelsens partier har jämlikhet traditionellt avsett både lika rättigheter och social och ekonomisk rättvisa.
På 1970-talet var begreppet frekvent förekommande även i borgerliga partiers program. Både Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet ville båda motverka ekonomiska och sociala klyftor. Med tiden ändrades dock betydelsen. Mot slutet av 1900-talet skedde en förskjutning, hos alla partier utom Vänsterpartiet, och jämlikhetsbegreppet blev mer individualiserat, ojämlikhet kan till och mer vara bra, började Centerpartiet och Folkpartiet att tycka.
Också hos Socialdemokratin sker förskjutningen från jämlikhet som lika livsvillkor och levnadsstandard mot en att jämlikhet betyder lika ”livschanser”, hur vi lyckas är sedan upp till oss. Ju mer ojämlikheten har ökat desto mindre har politikerna brytt sig om jämlikhet, om ser till 1900-talets sista decennier.
Kvar hänger också den verklighetsbeskrivning Alliansen bankade in, att de riktiga klyftorna går mellan de som har jobb och inte, de rika behöver vi med andra ord inte bry oss om.
Det vi behöver är en jämlikhet som inte bara betyder jobb, en jämlikhet som inte bara betyder rättigheter, utan en som faktiskt betyder rättvisa.
