Jag sörjer inte.

Jag organiserar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag kommer ihåg vad det var som avgjorde det för mig. Jag befann mig, som så många andra, i någon form av vakuum. Med en ständigt närvarande känsla av att vara lite lurad, lite felbehandlad, lite rättslös men utan verktyg att hantera det. Kamraterna på jobbet blev behandlade på samma sätt. Missnöjet växte. Dåliga arbetstider, löner, villkor och nonchalerade arbetsmiljöfrågor hängde i luften som tunga moln som aldrig drog vidare. Likväl stretade vi alla på ändå – dag efter dag, natt efter natt.

Jag kom till en punkt där det helt enkelt var för många saker som bara inte gick att bortse ifrån och bägaren tippade över. Jag hittade den enda vägen framåt genom facklig organisering. Gick in som en vanlig knegare på en utbildning på facket. Tågade ut med knuten näve som facklig aktivist.

I samma stund som jag bestämde mig för att inte längre acceptera den ordning som rådde visste jag att det inte heller fanns någon väg tillbaka sen. Det går inte att göra kunskap om rättigheter ogjord. Det går inte att gå tillbaka till det där vakuumliknande tillståndet igen. Jag och alla kamrater som engagerar oss fackligt vet det, men vi gör vad vi måste ändå. Vi tar tusentals lokala fighter på arbetsplatserna, i frågor om allt från uteblivna OB-tillägg till trakasserier och arbetsplatsolyckor med dödsfall som utgång varje år.

Vi är där, i vägen, när arbetsgivarna vill försämra för oss. Vi försöker flytta fram positionerna. Att vara fackligt aktiv i dag är lätt om man bara ser till behovet av facklig kamp – för det är gigantiskt, men i praktiken är det otroligt påfrestande. För kampen vi bedriver betalar vi ett ofantligt högt pris. Vi är för få. Vi blir hotade, trakasserade, diskriminerade och tillbakapressade på arbetsplatserna. Vi är körda på arbetsmarknaden, utdömda som bråkstakar och upprorsmakare.

Men vi fortsätter. Det är värt det, ändå.

För det finns ingenting som är så givande som att organisera människor fackligt. När vi driver krav mot våra arbetsgivare är vi många som står bakom dem och många som är beredda att ta kampen för att kraven ska bli verklighet. Det är detta som är vår styrka.

Vi är många – därför är vi starka.

Vi är många – därför kan vi med gemensamma muskler stoppa produktionen, stänga arbetsplatsen och sänka vinsten till avgrundsnivåer.

Om vi skulle vilja.

En facklig kamrat i Byggnads sa häromdagen att ”facket är ju vi som inkluderar alla grupper i samhället”. Och då kommer vi tillbaka till det här med nazisterna igen. För det är ju därför nazisterna hatar oss. Samma grupper som vi organiserar och enar är deras målgrupp. Deras rörelse får liv bara när vi splittras och vänder oss emot varandra. De vill få oss att rätta in oss deras maktordning. Följa blint och hugga varandra i ryggen.

Vi kan aldrig tillåta att det händer. Där de splittrar, där enar vi. Där de hatar, där organiserar vi. I den enighet som arbetarrörelsen i stort och facklig organisering framför allt skapar finns nazismens största fiende. Därför behöver fler engagera sig i den fackliga rörelsen. Organisera sig gemensamt med sina kamrater på arbetsplatserna.

För visst kan det finnas en framtid i vilken vi inte kommer behöva protestera mot sånt här längre. När vi har vunnit, när deras hatiska rop har tystnat och deras organisationer dött. Nej, jag kan inte fatta att vi fortfarande ska behöva protestera mot den här skiten. Men det är just vad jag ska göra och det borde alla andra också. Ta kampen från arbetsplatsernas kalla golv till gator och torg. Knyta näven och resa den. Det finns ingen väg tillbaka från det här heller. Det går inte att luta sig tillbaka och känna lite obehag men försöka blunda bort det och tro att det ska gå över av sig självt.

Varje gång nazister tror att de kan marschera ostört ska de mötas av tusentals organiserade motståndare. Kampen börjar med dig själv och dina kamrater, går genom arbetsplatser överallt och krossar nazismen. Den ordningen. Den framtiden. Om vi vill.