Men hur fungerar det?

Fråga gravida kvinnor i Sollefteå som ska hantera dels värkar, dels förrädiska vintervägar.

Eller fråga den som drabbas av cancer, eller har en anhörig som drabbas, och ska försöka uppbringa det helt nödvändiga förtroendet för sjukvården.

Det kom denna vecka en rapport som är djupt skakande, då den blottlägger att vi inte alls är lika inför vårdens olika instanser, att vi inte ens är det när vi ställs inför något av det värsta en människa och en familj kan konfronteras med.

En cancerdiagnos.

Den förändrar allt. För alltid. Krisen som kommer ur en sådan är bottenlös, pendlande mellan hopp och förtvivlan, sökande efter tydliga besked och hjälp, naturligtvis hjälp, den mest effektiva som finns att tillgå. Du måste kunna lita på det. Det kan inte finnas några tvivel.

Men nu visar Cancerfonden att utbildningsnivå delvis avgör vem som ska leva och vem som ska dö. Utbildningsnivå betyder klass. Det finns ingen avgörande skillnad mellan socioekonomiska grupper vad gäller risken att drabbas av någon form av cancer. Men den med låg utbildning har 35–40 procent högre dödlighet.

Det här betyder 2 900 människoliv varje år, om alla skulle ha samma dödlighet som gruppen med hög utbildningsnivå. Åtta liv varje dag.

Det här handlar givetvis om oss alla.

Samtidigt, omedelbara reaktionen när jag först läste rapporten:

Min mamma?

Det var lungcancer som tog henne, för fem år sedan, men tid har ingen betydelse när en förälder dör, inte när det kommer statistik som visar att lungcancerpatienter med låg utbildning får vänta längre mellan första remiss och sin diagnos, och dessutom mer sällan får den behandling som rekommenderas i de nationella vårdprogrammen.

Det finns flera samspelande faktorer, men till sist är det ändå uppenbart att vården i dag inte är rättvis. Cancerfonden:

”Skillnaderna i dödlighet beror också på att alla patienter inte får samma bemötande och behandling i vården.”

Det är inte bara Cancerfonden som hävdar att det förhåller sig så. Ojämlikhetsfaktorn bekräftas av andra studier. Den med låg utbildning får mindre tid att ställa sina frågor, får inte samma gehör för sina önskemål, får inte samma tillgång till diagnostiska metoder.

Hos mig och säkerligen hos många, många andra planterar det här en obehaglig misstanke. Att behandling kunde ha satts in tidigare. Att det kunde ha slutat på annat sätt. Jag vet att det för mig kommer att påverka framtida kontakter med vården. Att det nu ligger ett filter mellan mig och läkare och annan personal. Hur ser de mig? Hur placerar de mig, i vilken klass?

Samtidigt är jag en annan än min mamma. Formad av studier och ett yrke som går ut på att söka och kritiskt värdera information. Jag har stor respekt för vårdens kunskaper, men skulle inte tveka ett ögonblick att ställa krav.

Nej, jag kanske inte behöver en kompensatorisk vård. Min mamma gjorde det. Jag satt med i möten med läkare. Hörde och såg hur bemötandet förändrades, vartefter jag ställde motfrågor. Men jag var inte med på alla möten.

Därför känner jag skuld.

För att jag inte var tillräckligt kompensatorisk när vården, uppenbarligen, har ett strukturellt fel i att den är otillräckligt kompensatoriskt.

För att jag svek min mamma. Jag ska inte behöva känna så. Ingen ska behöva känna så.

Cancerfonden ställer krav. Landstingen måste få i uppdrag att sätta upp mål för hur man ska minska vårdklyftorna. Utbildningarna – läkare, sjuksköterska med flera – ska lyfta socioekonomiska skillnader.

Regeringen måste revidera lagstiftningen så att alla samhällsfunktioner som har behov av det får statistik som ligger till grund för genomförande och utvärdering av mer jämlik vård.

Det är konstruktiva krav. Men förutsättningen är politisk vilja och beslutsamhet. Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor för att, tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), uppnå en mer jämlik och tillgänglig cancervård.

Det har inte varit nog.

När jag talar med en cancerläkare om den nya rapporten vittnar hon om resursbrist, att patientkontakt blir lidande liksom dialog med anhöriga.

”Det här handlar inte om klassförakt”, säger hon.

”Jag försöker generellt hålla en så hög lägstanivå som möjligt. Men det är de som är pålästa och ifrågasättande som får mest tid.”

Får de även andra typer av behandlingar?

”Det händer”, säger läkaren.

I höstens val är sjukvården den viktigaste frågan för väljarna. Det gör politikerna klokt i att minnas. De bör dessutom utgå från att majoriteten anser att allt annat än jämlik vård är ovärdigt Sverige.

Det är 168 dagar kvar till valet.

Det betyder fler än 1 300 cancerpatienter som kanske kunde ha räddats.