Hundratusentals kvinnor gör nu uppror mot den sortens manlig gränslöshet – allt från härskartekniker till sexuella övergrepp – som bara kan uppstå när manlig maktutövning skapar en förgiftad miljö. Det finns olika sätt att hantera alla dessa modiga initiativ från läkare, poliser, skådespelare, journalister, militärer, byggarbetare, lärare, elever, reklamare, akademiker, politiker, restauranganställda, fackligt aktiva, kommunikatörer, jurister… Ja, det är många branscher. Nu kopplas de minst 60 olika grupperna samman för att gemensamt avgöra hur den här kraften ska förvaltas.
Ett sätt att hantera är att jubla. Äntligen! Nu händer det. Nu händer det verkligen. Uppropen borde inte vara så nödvändiga, vilket är en bedrövelse i sig, men nu sveper de undan alla invändningar om att strukturellt förtryck mot kvinnor inte kan existera i världens mest jämställda land.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ett annat sätt att hantera är rannsakan. Att du som man ser på dig själv. Hur har du levt ditt liv? Hur behandlar du kvinnor i din närhet? Hur agerar du när andra män beter sig illa mot kvinnor? Det är sunda frågor att ställa. Det tyder på att du förstår att det här går bortom individer, att det till sist handlar om oss alla, hur vi som individer uppgår i kollektiv, och att den otillständigt skeva relationen dem emellan är vårt samhälle.
Men du kan också göra som Svenska Dagbladets ledarsida (7/12).
Ivar Arpi har absorberat Metoo – alla underskrifter, alla vittnesmål – och ut kommer en… anekdot från mellanstadiet. Ja, visst! En egen erfarenhet. Ivar Arpis trauma att placera invid det som hundratusentals kvinnor har berättat.
Det föll sig så att någon hade svämmat över toaletten på hans skola. Läraren var arg, hon försökte tvinga fram ett erkännande. Annars skulle det inte bli någon mer undervisning den dagen. Tystnaden lade sig över klassrummet. Den späde Ivar Arpi plågades av en inre strid. Han hade inte utfört sabotaget men kände ändå impulsen att bära förövarens skuld:
”Hennes förebrående min, hennes besvikelse och rättmätiga vrede… Kunde jag råda bot på, eller kanske lindra, allt detta med ett erkännande?”
Hopp till nästa länk i tankekedjan. Direkt från mellanstadiet till Metoo, från en toalettincident till kvinnokamp.
Ivar Arpi tycker att det är fruktansvärt att han som man nu förväntas fundera på om han har ett eget ansvar för att samhället ser ut som det gör, trots att han själv inte är en av de män som svepts bort av Metoo-rörelsen (som för övrigt ju inte alls gått ut på att förfölja enskilda individer).
Han blir så kränkt att han av bara farten citerar Lukas-evangeliet för att jämställa sådana processer – självrannsakan – med den bibliska arvssynden. Han tänker minsann inte söka nåd hos Gud.
Men vem är egentligen Gud?
Radikalfeminismen!
Just det. Ivar Arpi tycker att han som svensk man kan sväva över Metoo eftersom han vägrar tolerera att han som svensk man problematiseras av något som han verkar se som en religiös/ideologisk doktrin, vars klor slagit ner i alla flängiga liberaler och godhetsdyrkande socialister.
(Hörde du applåderna från Ecuadors ambassad i London? Julian Assange kallar Sverige för ”feminismens Saudiarabien”, indoktrinerat av ”revolutionär feminism”.)
Nu börjar det bli riktigt spännande på Sveriges största konservativa ledarsida. Den som gärna anklagar alla som tycker olika för att mysa bland offerkoftor och martyrömkan. Den som gärna fyller sitt utrymme med bekymrade artiklar om kvinnors trygghet och okränkbarhet – men bara då förövaren antas vara en invandrad man (läs: muslim) med förvriden, kulturellt betingad syn på mellanmänskliga relationer.
Och vilket crescendo han bjuder på, Ivar Arpi.
”Men detta kollektiva skuldbeläggande, och skuldpåtagande, minskar paradoxalt nog skuldbördan för dem som faktiskt har begått övergrepp, och ökar den för dem som inte har gjort det. Det är konsekvensen av att placera synden hos män som kollektiv.”
Exakt hur då, om jag får fråga?
Det hinner Ivar Arpi inte reda ut. Han är för upptagen av sin metafor med Adam och Eva.
Och som om det inte vore nog, vilken exceptionellt bisarr bildsättning till ledaren.
”Detta är Krampus. Krampus är en djävulslik följeslagare till den vänlige Sankt Nikolaus. Han används för att skrämma barn till lydnad genom att utlova straff såsom risbastu eller bortföring för de barn som inte har varit snälla.”
Jösses.
Här kliver Ivar Arpi och hela hans redaktion rakt ut i det slags haverism som annars mest brukar hittas hos suspekta bloggar.
Ivar Arpi förstår inte den revolution som är Metoo. Det är ingen chock. Svenska Dagbladets ledarsida är sedan länge mossbelupen, orörlig, onåbar för all progressiv samhällsförändring. Men att man nu vill bromsa Metoo, förlöjliga rörelsen (och därmed alla dess sympatisörer), konspirera om ett inbillat hot från radikalfeminism…
Det är att välja sida.
Det är att blunda för drabbade.
Det är, faktiskt, att kränka varje tänkande människa.
