Dagen efter mördades Ing-Marie Wieselgren. Jag vet inte vad Henrik Jönsson gjorde den kvällen. Kanske hade han hunnit åka hem till sin herrgård i Skåne. Kanske drack han bubbel på Kallis. Det spelar egentligen ingen roll. Själv satt jag i husarrest tillsammans med mina kollegor, placerad där av vår redaktionschef som följde våra säkerhetsrutiner. 

Dagen efter att jag anklagats för att tysta andra är jag utelåst från Sveriges största politiska samtal. Extremhögern har nämligen hotat vår redaktion förut. Nazister har satt en yxa i dörren hos min dåvarande kollega Martin Klepke. Högerextremister har placerat en bombattrapp i hans trädgård. 

Martin Klepke har varit öppen om det mesta han utsatts för. Det har många vänsterröster varit, senast kulturskribenten Mathias Wåg som i våras misshandlades under ett evenemang arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

För Jönsson finns inte dessa vittnesmål. De kan nämligen inte finnas om hans tes ska hålla. 

I GP påstår han att vänsterns “hatretorik” orsakade mordförsöket på Donald Trump. Att kalla Trump ett hot mot demokratin är i sig ett hot mot demokratin, menar Jönsson. Detta alltså även efter stormingen av kongressen där Trumps anhängare uttryckligen ville mörda sina politiska motståndare.

Det värsta med att skriva den här texten är att jag inte ens kan bli arg. Jag är nämligen alldeles för trött. 

Hela mitt politiskt aktiva liv har präglats av det politiska våldet. Jag var 22 år när Anders Behring Breivik på dagen för 13 år sedan sköt ihjäl 69 ungdomar på Utøya. Dessa var de norska socialdemokraternas ungdomsförbundare, mina systerförbundare. Jag ägnade kvällen åt att försöka förklara för ännu yngre ungdomar varför just våra politiska tankar lett till Nordens värsta terrordåd sedan andra världskriget. 

Det fanns såklart inga svar. Inga bortom Breiviks manifest, där han menade att socialdemokrater orkestrerat det så kallade folkutbytet. Detta drev honom att mörda dem han ansåg vara framtiden för denna påstådda ideologi. 

Men Henrik Jönsson fortsätter pågå. Han skriver om en “eskatologisk konflikt” mellan gott och ont som vänstern propagerar. Sådan retorik är farlig, menar han. Han pratar om ord. Vi pratar om våra levda erfarenheter. Jönsson är teori. Jag skriver om verkligheten.

Jönssons politiska projekt kräver att det finns en del av vänstern som är lika radikal som den yttre högern. Utan detta kan han inte framställa sig själv som en rationell man i mitten. När den inte finns måste den hittas på. Därför står han i Almedalen och påstår att det största hotet mot demokratin kommer från tonåringar som vill ha könsneutrala toaletter. 

Men jag är för trött. För trött på att kollegor misshandlas bara timmar efter att jag spelat in podd med dem. Trött på orosanmälningar, trött på att se förebilder leva hela sina liv med livvakter och säkerhetslarm. Jag är trött på säkerhetsrutiner och trött på att hitta brandutgången inför vartenda jäkla panelsamtal. Jag är trött efter att ha tvingats förklara för 14-åringar varför just vårt sommarläger vaktas av beväpnad personal.

Jag kunde önska lite ödmjukhet från Jönsson, som alltid kunnat festa vidare. Men jag vilar hellre från allt detta. Detta våld. Dessa hot. Detta hat. Allt detta som är långt grövre än att vänstern kallat Trump auktoritär.