Så extrem har individualismen blivit i Sverige. Att vissa människor är rädda för att få ögonkontakt och ett hej från någon som bor i samma hus.

Den andra sidan av det här myntet är att väldigt många känner sig ensamma. Det är ett stort samhällsproblem.

Folkhälsomyndigheten genomför varannat år den Nationella folkhälsoenkäten. Där frågar de bland annat om ofrivillig ensamhet. 

2022 svarar runt en fjärdedel av svenskarna över 16 år att de besväras av social ensamhet. Åldersgrupperna 16-29 och 85+ har störst andel ensamma. En fjärdedel av de som känner sig socialt ensamma har allvarlig psykisk påfrestning och 28 procent har haft suicidtankar.

Ofrivillig ensamhet kan öka risken för ångest och depression, men också fysiska besvär. Det har ett samband med risken för hjärt- och kärlsjukdomar, demens och stroke. I Storbritannien har de infört en ensamhetsminister. USA:s generalläkare Vivek Murthy har förklarat ensamhet en epidemi.

Folkhälsomyndigheten pratar om tre olika sorters ensamhet. 

Social ensamhet är när en har för liten tillgång till sociala sammanhang eller relationer. För den som är emotionellt ensam saknas nära kontakt med personer som man kan anförtro sina innersta känslor. Den sista formen av ensamhet är den existensiella. Det är en djupare känsla av att ingen riktigt förstår en.

Särskilt svårt kan det vara när en går igenom en personlig kris, som en separation eller uppsägning. Vi behöver prata mer om hur vi ska få vänner och tillgång till sociala sammanhang. Det kan låta banalt, men det är livsviktigt.

Mina tips för djupa vänskaper: Hitta människor som är likasinnade. Ta initiativ och bygg vidare på relationerna. Vårda vänskaperna, dela med dig av dina känslor och lyssna.

Framför allt behöver vi tänka i termer av kollektiv snarare än individer. Ett användbart begrepp är “community”. Det är svårt att hitta en direkt översättning, men tänk en kombination av orden gemenskap, sammanhang och tillhörighet.

Ett community kan vara ett bostadshus, ett fritidsintresse eller en samhällsgrupp. Det behöver inte vara religiöst. Till exempel tillhör jag folkgruppen bengaler (nej, inte såna som man kastar på fotbollsmatcher). Den diasporan är ett community, med stark mat och långa konserter. 

Jag brukar ta kurser i dans och improvisationsteater. Det är också communities, där många hittar både vänner och aktiviteter. Genom att vara med i föreningar har jag också fått vänner, både i Sverige och utomlands. 

När vi identifierat vilka communities vi är en del av kan vi bygga vidare på dem och göra dem starkare. På så sätt skapar vi fler sociala relationer, och minskar på ensamheten. Vi behöver fler mötesplatser och ett starkare civilsamhälle just för att motverka det här folkhälsoproblemet.

I tider av kris är gemenskapen som starkast. Det ser vi varje gång det är en brand i ett lägenhetshus. Grannar står på gården med filtar runt axlarna, och hjälper varandra med det som behövs. 

Det såg vi också efter terrordådet på Drotttninggatan i Stockholm 2017. Folk som erbjöd sovplats till främlingar, något de kanske aldrig skulle ha gjort annars. Vi vet att vi har förmågan att sträcka ut en hand, och kanske kan den handen leda till en vänskap. Det är också okej att be om hjälp.

Senast 1 februari nästa år ska Folkhälsomyndigheten föreslå en nationell strategi mot ensamhet. Fram till dess borde vi säga hej nästa gång vi ser en granne i trapphuset.