Mer intensiv än någonsin tidigare. Mer målmedveten.

Koordinerad längs en axel som samlar propaganda från försvarsmaktens ledning, borgerliga politiker och framför allt borgerliga medier.

Det är sammantaget en mäktig kraft som gör allt för att slå fast att Ryssland är ett växande hot – ett akut hot – som inte kan avskräckas enbart genom egen rustning – men rusta måste vi göra – utan måste låsas fast på andra sidan Östersjön med hjälp av Natos militära kapacitet.  

Debatten har förändrats senaste åren. Pröva att opponera dig mot argumentationskedjan som leder till slutsatsen att Nato är säkrast möjliga famn. Du kommer att bli angripen för att vara farligt naiv.

Vems ärenden går du egentligen?

Doftar det inte lite landsförräderi om ditt vurmande för att Sverige ska värna alliansfriheten?

Dagens ETC intervjuade i december Mattias Göransson om boken ”Björnen kommer”, där han granskar hur Sveriges försvarspolitiska positionering mot Ryssland genom decennierna påverkats av tunnelseende, masshysteri och otillräckliga bevis.

”Det är ingen som prövar hotbilden idag utan man bara köper den rakt av. Det är faktiskt ganska upprörande. Det är stora summor och det finns ingen politisk opposition, inte ens Miljöpartiet eller Vänsterpartiet”, sa han.

Ett värdefullt bidrag till debatten, som annars har påtaglig slagsida. Alla höll inte med. Snarare misstänkliggjordes Mattias Göransson efter att Putin-lojala sajten Russia Today plockat upp nyheten om hans bok, som om det skulle vara skäl nog att diskvalificera honom som journalist. Mest aggressivt tonläge var det på Twitter, i den pågående tråden #säkpol, vars analys av läget utgör en ständigt tjutande Hesa Fredrik.

Debatten blir därefter.

Ursäkta, jag förbehåller mig rätten att anse att det vore direkt skadligt för Sverige att ansluta sig till Nato, bortom den smyganslutning – utan förankring hos medborgarna – som redan skett. Jag kan parallellt anse att Rysslands utveckling är besvärande. Annekteringen av Krim. Pressen som sätts på de baltiska nationerna. Provokativa övningar. Den folkrättsvidriga interventionen i Syrien. Påverkanskampanjer mot demokratiska processer i USA, Storbritannien och Frankrike. Allt ska naturligtvis vägas in i ett ansvarsfullt försvars- och säkerhetspolitisk beslut.

Men att besvara frågorna med Nato?

Eller att formulera ett scenario där Ryssland faktiskt angriper Sverige?

Du måste kunna välja en annan lösning än Nato, och kunna förespråka ett mer balanserat förhållningssätt gentemot Ryssland, utan att avfärdas som något slags Kreml-kramande femtekolonnare eller bara nyttig idiot.

Men det är inte riktigt där vi befinner oss.

Debatten kvävs av Nato-fundamentalism och rabiat syn på Ryssland som expansivt imperium.

Förlorare?

Du, om du är av annan uppfattning.

Alla svenskar som behöver sansad information för att kunna skaffa sig en åsikt.

Ta senaste veckans publiceringar i borgerliga medier.

Expressen (14/1) kräver att utrikesminister Margot Wallström (S) fogar sig efter försvarsdepartementet och slutar arbeta för att Sverige ska skriva under ett förbud mot kärnvapen. Kritik som gäller att Nato utövar påtryckningar mot Sverige är inte legitim. Men: ”Sverige behöver en säkerhetsstrategi som hänger ihop, där ett medlemskap i Nato är ett uttalat mål.”

Dagens Industri (14/1) hävdar att ett ”snabbt Nato-medlemskap skulle klargöra mycket”.

Svenska Dagbladet låter gästledare lufta att det är ”nödvändigt med stabsläge i Konungariket Sverige” (13/1) och det saknas ”anledning att vara orolig för ryska reaktioner på svenskt Natomedlemskap” (14/1).

Dagens Nyheter… Ja, tidningen är ett kapitel för sig. Den har nämligen två ledarsidor. Dels en formell, dels en informell som förfäktas av reportern Mikael Holmström.

Låt oss börja med den formella. Där klagar man (13/1) över att socialdemokratin inte kan komma överens om Nato: ”Där finns en mer verklighetsbaserad del och en som tror att det blir fred på jorden bara Sverige får sitta i FN:s säkerhetsråd.” Alliansfriheten är död. Därför: ”Natomedlemskap är det naturliga steget.”

Addera den informella ledarsidan. Mikael Holmström har under tiden före och under Folk och försvar åstadkommit en helt egen kampanj för Nato-medlemskap och upprustning av försvaret. Sveriges armé skulle vara chanslös vid ett angrepp (13/1): ”Det kan bli en kapplöpning mot tiden eftersom säkerhetsläget runt Sverige försämras.” Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg recenserar Sverige, i en synnerligen följsam intervju (13/1): ”Jag välkomnar att Sverige nu investerar med i sitt försvar, att värnplikten återinförs och att man återupprättat regementet på Gotland.” Men han varnar också för att Sverige inte kan räkna med Natos hjälp utan att vara fullvärdig medlem. Mikael Holmströms ouvertyr till detta var en artikel (7/1) om att även Nato-motståndare tror att Nato skulle skynda till Sveriges hjälp.

Valrörelsen har bara börjat. Vart ska det här sluta? I ett medlemskap, om nämnda Nato-axel får som den vill. Och till dess kommer debatten att urarta på ett spektakulärt och inte alls konstruktivt sätt. Som när politiker och kommentatorer rasar över att statsminister Stefan Löfven – klokt nog – väljer formuleringen att ”ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt”, istället för att papegoja Försvarsberedningens att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”. Reaktionerna är hejdlöst överdrivna.

Kan vi inte börja med det faktum att alliansen leds av USA och därmed av Donald Trump, som uppvisar ett osunt intresse för att använda sin kärnvapenarsenal och även hotar andra länder med total förintelse.

Hur blir Sverige tryggare av det?

Och hur kan vi någonsin undvika att kränka svenska värderingar – mänskliga rättigheter, exempelvis – om vi ingår förpliktigande kontrakt med totalitära ledare som Viktor Orbán (Ungern) och Recep Tayyip Erdoğan (Turkiet)?

Jag är helt för en Nato-debatt. Men då ska även förespråkarna vara beredda att få argument prövade. Inte bara kasta förlöjliganden och anklagelser omkring sig.