Naturligtvis borde det förbjudas, Sverige borde stänga för den här sortens makabra import, precis som många andra länder redan gjort.
Men den bakomliggande mentaliteten är kanske ändå mest intressant.
Vem flyger till en annan kontinent och lägger hundratusentals kronor för att skjuta ett djur som sedan kasseras, bortsett från kroppsdelar som kan förvandlas till en brevpress eller en väggprydnad?
Vad berättar det om människan som utför handlingen?
Häromåret skrev jag om Blake Fischer som reste till Namibia från Idaho, USA, för att skjuta så mycket som möjligt. När han återvände mejlade han bilder till vänner och kollegor med bilder på giraffer, vårtsvin, antiloper, leoparder, vattenbockar – och en komplett babianfamilj, där ungarnas kadaver travats mot honan.
Osmakligt, tyckte andra jägare, som annars brukar uppvisa extrem kåranda.
”Så har du lilla junior liggande där i mammas knä. Du gör inte så”, sa Steve Alder på jaktorganisationen Idaho for wildlife.
Blake Fischer förstod inte. Möjligen kunde han ha agerat i mer lyhörd ”sportsmannaanda”. Men utöver det var han nöjd med att ha reglerat savannens ”överskott”, han bara ”skördade”.
Hur är man egentligen beskaffad om man jagar primatbebisar – och skickar bild på massakern till alla man har i adressboken?
Om man låter tillverka en lampa av snabeln från den elefant man skjutit?
Om man har ihjäl en valross, avlägsnar dess penisben och importerar skelettstumpen till Sverige?
De senare är exempel hämtade från Expressens granskning.
Man.
Som i manligheten.
Ett djupt liggande anknytningsproblem, att sakna förmåga att känna vördnad och tacksamhet och ansvar inför det levande och, i direkt förlängning, planeten som är vårt hem.
Det där skrev jag om Blake Fischer.
Det gäller precis lika mycket Felix Herngren, Zlatan Ibrahimović, Anders Borg och andra män – ja, absoluta majoriteten är män – som Expressen hittar i registren över sökta tillstånd för import av exotiska djur.
Den privilegierade manligheten.
Miljonärer och miljardärer.
Naturen har inget eget värde.
Naturen är instrumentell.
Havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som myllrar på jorden.
Ett nöje.
En rättighet.
Något att skörda.
Något att nätverka kring.
Män som jagar tillsammans.
Män som bekräftar status tillsammans.
Män som imponerar på varandra med förbeställd pay-per-kill.
Den nya golfen, säger Jan Guillou till Expressen. Han föraktar direktörerna. Men själv har han gjort 17 resor till Afrika för att fylla på trofésamlingen.
”Jag skulle aldrig skjuta och sedan kasta bort något så vackert som en sabelantilop”, säger författaren, som jämför det med när han som barn nålade fjärilar.
Sluta skjuta? Kan det vara ett alternativ? En antilop är ju trots allt vackrare om den lever, vackrare än när den tittar på honom med sina porslinsögon från väggen i Östhammar. Men nej.
”En ursäkt att resa igen”, säger en genuint obekymrad Jan Guillou, som rätt nyligen i Dagens ETC förklarade att han skulle kunna tänka sig ett personligt engagemang för kampen att bromsa klimatförändringarna.
”Den liknar Vietnamfrågan på det sättet att den är moraliskt kristallklar och enkel, det är en svartvit fråga och den är avgörande”, sa han då.
Inte så avgörande.
Män som unnar sig.
En sak kan vi vara helt övertygade om.
Lustjägaren är samtidigt planetförstörare.
Lustjägaren älskar sin koldioxid.
Zlatan Ibrahimović skjuter ett lejon som nyss blivit utsläppt från sin inhängnad.
Zlatan Ibrahimović twittrar upprört över att vindkraftverk hotar hans investeringar i Jämtland: ”Jag ifrågasätter klokskapen i att förstöra denna fina natur.”
Det kommer med mentaliteten.
Det här är gruppen som vägrar anpassa sig.
Det här är gruppen som är så måttlöst egoistisk och så rakt av trång kolonialhatt att andra män – som inte pepprar halvtama djur – kan frestas att ignorera beröringspunkterna.
Men de finns.
Många.
”Låt oss också belöna män som står upp för att vara öm och beskyddande gentemot alla och allt sårbart, inte uteslutande deras egen jäkla avkomma.”
Det twittrade Samuel Miller McDonald, klimatforskare på Oxford, efter att det motbjudande mediespöket Piers Morgan förfasat sig över skådespelaren Daniel Craig – ”Oh 007, not you as well!?” – som blivit fotograferad med sitt barn i en sele (varpå horder av män lovade att de minsann vågade använda babybjörn men ändå var stenhårda karlakarlar).
Uppdatera manligheten!
I sin sämsta form är den nu farlig för allt levande.
Men stark och oövervinnerlig?
Nej, farlig för att den är skör, för att den måste både gömma och hävda sig bakom en studsare på savannen, för att den inte klarar av empati, för att den skräms av ömhet, för att den är så ängsligt beroende av andra män, för att den är tunnare till och med än Felix Herngrens historia om att det egentligen var en vän som – i hans namn – ville säkra sina aptroféer.
