För ett tag sedan berättade 59-åriga Annette Höiland i Sveriges Radio att hon har sökt över 1 800 jobb– utan resultat. 

Hon är långt ifrån ensam.

Flera studier visar att chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare faller kraftigt redan i 40-årsåldern.  För varje år efter 40 ökar risken att arbetsgivare ratar dig. Värst är det för de som närmar sig pensionsåldern. 

Äldre kvinnor diskrimineras i högre grad än män. Är du dessutom en invandrad, äldre kvinna som bryter på svenska kan du lika gärna slänga din jobbansökan i papperskorgen. 

Till stor del handlar det om fördomar mot människor som är äldre. Arbetsgivare tror, enligt studierna, inte att äldre kan lära sig nya saker eller är flexibla. Säkert handlar det också om att arbetsgivarna inte vill känna sig utmanade av folk som är äldre än dem själva, har gedigen arbetslivserfarenhet och som inte låter sig köras med hur som helst. 

Diskriminering innebär inte bara ett socialt lidande för den enskilde, utan slår också ekonomiskt. Statistiken talar sitt tydliga språk: långtidsarbetslösheten ökar redan vid 45 års ålder.

Ju äldre man är desto svårare är det att komma tillbaka till arbetslivet om man väl har hamnat utanför. Man anses vara ”förbrukad”, menar Clary Krekula, professor i sociologi.

Visst, det har gjorts en del. Den 1 januari 2009 fick Sverige ett förbud mot åldersdiskriminering med syfte att skydda människor oavsett ålder i arbetslivet. Men det räcker uppenbarligen inte. Och diskriminering handlar inte alltid om en enda enskild konkret händelse utan det kan ligga där som ett filter i vardagen. Till exempel att äldre osynliggörs, förminskas eller i värsta fall förlöjligas på en arbetsplats. Det kan handla om att man inte blir tillfrågad om att hänga med på lunchen, inte bjuds in till att delta i samtal. De andra förutsätter att man inte är intressant, eller har intresse att vara med. Precis som vardagsrasismen bryter sådant ner en. 

I Diskrimineringsombudsmannens rapport ”Åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv” pratar man om återkommande mikroorättvisor. Det kan vara saker som är svåra att sätta fingret på men kan handla om ”konstant fientlighet, ovänlighet och brist på respekt”. 

Vardagsdiskriminering blir i nästa steg institutionaliserad.

I rapporten citeras en kvinna som beskriver sin arbetsplats där hon känner att hon hamnat i ett fack för äldre personer som inte anses vara intressanta eller värda att satsats på, inte skickas på vidareutbildningar. 

Men kanske speglar våra arbetsplatser bara samhället.

Hur mycket satsar samhället på människor över 50? Ta bara möjligheten att studera senare i livet. 

Det finns tak för hur gammal man får vara för att söka studiemedel från Centrala studiestödsnämnden. Från och med det år man fyller 56 har man ingen rätt till vare sig bidrag eller studielån. Rätten att låna begränsas redan från det år man fyller 47. 

Framför allt slår det här mot kvinnor och män som jobbar i klassiska arbetaryrken med att ta hand om barn, lyfta tungt och fysiskt trötta ut kroppen. Genomsnittsåldern när den gruppen går i pension ligger på 63,8 år. Förutsättningen att ställa om sent i livet och byta bana är alltså begränsad. 

För att komma åt åldersdiskriminering måste arbetsgivare arbeta medvetet med förutfattade meningar på en arbetsplats. Trendiga ord som mångfald betyder inget om man inte lyckas inkludera alla och se till att anställda har samma förutsättningar att göra ett bra jobb. Men samhället måste också börja satsa på äldre på riktigt. Att inte kunna ta studielån efter 56 är orättvist och dumt. Låt oss börja där.