– That’s very liveable.
Hon hittade verkligen rätt adjektiv.
Det är lätt att tänka att klimatkrisen är långt borta. På sätt och vis stämmer det ju: det finns länder som är värre drabbade än Sverige. Men det vi borde se som en varning om vad som väntar använder vi i stället som argument för att undvika förändring. Och så länge vi behandlar krisen som ett försynt hot i fjärran kommer krisinsikten inte att infinna sig.
Regeringen har banat väg. Ett nationellt klimatmöte som spred positivitet och gav en klapp på axeln, som sa att vi varit duktiga och att det är andras ansvar nu. En klimatpolitik som allt tydligare divergerar från den rekommenderade vägen, samtidigt som jorden upplever sin varmaste dag någonsin. Jag förstår inte hur man vågar spela ett så högt spel.
Men spelet fortgår. Beskedet om att satsa på klimatkompensation utomlands utan att agera på hemmaplan förstärker bilden av att krisen sker, och bör lösas, någon annanstans. Sverigedemokraterna, som inte vill känna vid någon kris över huvud taget, tillåts diktera villkoren. Övriga Tidöpartier verkar ha gett upp.
Sanningen är att krisen är både verklig och gemensam. Avståndet mellan de som har insett det och de som förnekar tycks större än någonsin. Ilskan mot klimataktivister och klimatjournalister är ännu ett tecken på avsaknad av krisinsikt.
”När vi förstår att det är kris, när vi blir riktigt rädda, kan vi också uppoffra oss, anstränga oss, göra sånt som vi aldrig gjort förut eller som vi inte trodde var möjligt”, skriver forskaren Maria Wolrath Söderberg i en personlig text i Aftonbladet.
Hur nära behöver elden komma innan den bränns?
Vi tycks ha fastnat i villfarelsen att omställningen är något vi kan välja, och framför allt välja bort. Efter en klimataktion på Nationalmuseum i Stockholm Twitterdiskuterade jag (försvarare av klimatet) aktivismfrågan med en upprörd Love Bonnier (försvarare av konsten).
”Varför ska man behöva välja mellan konst och klimat? frågade han.
Som om konsten kan existera när allt har dött.
Jag har inget bra svar på frågan, men jag drömmer om en dag då känslorna för vårt liv och vår natur – alla upplevelser, alla vyer, alla djur och alla människor – är lika starka som för en tavla som bara nästan blev förstörd.
Vi kan tjafsa om klimataktivisternas metoder, och komma med mer eller mindre grundade gissningar om huruvida deras aktioner har effekt, men nu reagerar vi åtminstone. Och jag förstår dem, aktivisterna: utan provokation är det ju ingen som lyssnar. Inte när de skriver debattartiklar, inte när de engagerar sig i partier, inte ens när de skolstrejkar 251 veckor i rad. Med rådande politik och en eskalerande klimatkris kommer de bara bli fler – och det behövs.
Lyckligtvis finns det ett sätt att bli av med alla störiga aktivister och att rädda såväl konsten som planeten: man kan föra en mer ambitiös klimatpolitik.
Men föregångarlandet Sverige är snart inget mer än ett självgott minne. Den klimatpolitiska handlingsplan som ska presenteras under året, och som alla frågor och förväntningar så ihärdigt hänvisats till, ser ut att dröja. Innan den kan mejslas fram ska nationalekonomen John Hassler, öppet kritisk mot 2030-målet men däremot en förespråkare av svindyra högteknologiska lösningar, se över det klimatpolitiska ramverket. Det ser ut som att Romina Pourmokhtari (L) och Martin Kinnunen (SD), klimatpolitikens radarpar, får fira nyår ihop.
Nivåer om tre graders temperaturökning innan seklets slut – det vi är på väg mot just nu – innebär katastrofala konsekvenser, ett liv vi kanske inte ens kan anpassa oss till. Tidöpartierna vill tro att det räcker att flytta ansvaret till stora utsläpparländer men sanningen är att ingen kommer undan: omkring 40 procent av utsläppen kommer från länder som vart och ett står för mindre än två procent. Vi sitter i samma båt men är samtidigt längre ifrån varandra än någonsin. Det är ironiskt – och dödligt.
Om vi inte hittar de där strimmorna av ljus som kan uppstå under en kris – uppoffring, solidaritet, gemenskap – kommer jorden fortsätta bli allt annat än liveable. Snart även en plats nära dig.
