När Magdalena Andersson använder Konjunkturinstitutets siffror och skrämmer med ett underskott på snart 100 miljarder, eller när Damberg talar om -87 miljarder så låter det träffande ända tills man frågar vad man vill göra åt det. Höja skatten? Nej, man lovar motsatsen. Borgs skattesänkningarna ligger kvar. Minska arbetslöshetens kostnader genom stora offentliga investeringar eller fler offentligt anställda? Nej, man lägger samma budget som alliansen, flyttar mellan poster men det är ingen investeringsvåg. Eller vill man drastiskt skära ner i välfärd för att budgetbalans är det viktigaste som finns. Nej. S kommer inte göra något alls för att snabbt ändra underskott till överskott eftersom det är ekonomiskt och politiskt självmord.
Ekonomiskt eftersom man då i så fall tvingas minska på ekonomins kraft, alltså ”spara” i ett läge med massarbetslöshet. Politiskt därför att de förslag man i så fall lägger riktar sig direkt mot de egna väljarna. Varför skulle ens den trognaste sosse rösta på S om vallöftet handlar om kraftiga nedskärningar efter åtta års nedrustning av alliansen?
Vad är det för tankevurpa S-ledningen snurrar omkring i? Jo, det är lite grann som den där trumman där man förr i världen körde runt runt med motorcykel på nöjesfälten. Det kallas tydligen Wall of death. Själva centrifugalkraften gjorde att föraren kunde åka på lodrät väg.
S-ledningen verkar tro att centrifugalkraften i anklagelserna om slöseri ska bära partiet ända in i Rosenbad. Utan att någon hinner fundera på vilken politik som egentligen snurrar runt i trumman. Bara hör motorvrålet om ”ansvarslöshet”. Så hackar plötsligt motorn. Duns.
Den värsta politiken som finns är låtsaspolitiken, låtsasupprördheten och låtsasanklagelserna mellan ett litet gäng ledande politiker som försöker hitta dråpliga slogans om motståndare som låter ”rätt”. Värst är Jan Björklund, Reinfeldt kommer sen men Mikael Damberg skuggar fint och stolt i loppet. Det är politiken, väljarnas möjlighet att se de tydliga valen partierna vill göra, som försvinner i det här spelet. För vad är det egentliga valet i budgetfrågan?
S har ett stort reformutrymme i det finansiella överskott offentlig sektor har. 693 miljarder. Det räcker till mycket politik, stora investeringar och stora reformer och ännu mer om man samtidigt utjämnar i samhället så att skatterna höjs för de som har mer. Det måste inte vara inkomstskatt, det går att diskutera skattereform om man vill det. Höjd kapitalskatt jämställd med inkomstskatt till exempel. Eller höjd energiskatt på smutsig energi och sänkt på ren. Eller ... ja vill man ta in 100 miljarder extra är det självklart möjligt om Borg kunnat sänka med 140 miljarder jämfört med 2006. Men om skatteökningar ska fungera i en kris måste de riktas mot de som har för mycket pengar, den minoritet som sparar och inte investerar, inte mot de som konsumerar. Att vanliga löntagare får sänkt inkomst genom höjd inkomstskatt hjälper inte ekonomin. Det är det förstörande, stillasittande, oanvända vinstkapitalet som måste aktiveras. Vill S lägga en balanserad budget måste man helt enkelt utmana de som åkt på skattefrikort de senaste åtta åren.
Det Damberg och Magdalena Andersson presenterar är annars en borgerlig ekonomisk politik. Borgs svar blir enkelt. Han mumlar om skattehöjning, han påtalar utredning, kanske blocköverskridande, han kan enkelt vända Dambergs ilska genom att peka på att ”statskulden har minskat”. För de allra, allra flesta blir den debatten obegriplig eftersom ... den är obegriplig.
Underskott i en statsbudget är ingen brottslig handling. Tvärtom, i krisår kan underskott göra att kriserna blir mindre. Den politiska skillnaden handlar om att borgerlig skattepolitik skapar underskott som går till dem som har det bra. Man förstör för att man stöder fel del av befolkningen. Medan en socialistisk gör tvärtom. Stöder ekonomin och minskar arbetslöshet genom att investera gemensamt. S är idag lika svaga som när man förlorade makten 2006.
Finns det inget att lära där?
"Har vi råd med det vi vill göra? Ja, det har vi. Det finns andra inkomstkällor", sa Stefan Löfven i Dagens ETC:s stora intervju i första numret. Det har gått några veckor av märkliga utspel. Om Löfven verkligen har ett annat sätt att betala för en bättre välfärd vore det kanske dags att presentera det nu.
