Med mera. 

Och så har vi senaste årets mest sanslösa och spektakulära nyhet, alla järteckens mamma som på många sätt samlar de andra varningsklockorna till en mäktig trumpetstöt. 

Det började i juni förra året. Sedan juli, augusti, september, oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj. Tolv månader på raken med värmerekord. Globala värmerekord. Det betyder att världen aldrig, sedan mätningarna startade, har haft en månad juni, juli, augusti, september, oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj med lika hög genomsnittlig temperatur.

”Chockerande men inte förvånande”, säger Carlo Buontempo som leder EU:s klimattjänst Copernicus – och tillägger att vi ändå snart kommer att minnas denna alarmerande tid som jämförelsevis sval, om inte utsläppen genast upphör.

Det kommer att bli värre.

Det vi redan har fyllt atmosfären med puttar oss närmare den avgrund som FN:s generalsekreterare varnar för, tilltagande frustrerad över att politiker och företagsledare verkar betrakta vetenskapens kollektiva röst som lösa rekommendationer och hispig alarmism.

Tolv månader som visar oss att mänskligheten befinner sig mitt i krisen.

Det finns ingen större nyhet.

Ändå får Kylian Mbappés knäckta näsa fler rubriker. 

Så vad gör man?

Vad man kan, allt man kan. 

För något annat alternativ existerar inte.

Ingen vill väl, säg, kapitulera till en skön lön från näringslivet som i gengäld kräver att du ska greenwasha deras tankesmedja samtidigt som du utmålar en journalistisk granskning av just denna tankesmedjas kopplingar till fossilindustrins torpeder som en ”konspirationsteori”. 

(PM Nilsson vägrade tyvärr ge seriösa svar till Dagens ETC, han ville inte heller ta del av vår omfattande dokumentation över hur samarbetet med Atlas fungerat, han återkom istället med ett intetsägande mejl – och nu med en riktigt ful och manipulativ debattartikel i Dagens Nyheter. Den bemöter Eigil Söderin. Läs på egen risk, det kan vara plågsamt när journalistik möter moraliskt förtappad lobbyism.)

Gjorde något sällsynt inspirerande och vackert när hon röstade mot sin egen regerings vilja.

Allt man kan.

Själv har jag privilegiet att få vara med att utveckla Dagens ETC:s klimatbevakning. Den ska växa, den ska bli skarpare. Jag föreläser så ofta jag kan för andra tidningar om hur vi kastade ut fossila annonser för snart fem år sedan. Det ger mening, det ger hopp. För vad orkar man åstadkomma ur hopplöshet? Ingenting. Domedagsprofeter har slutat se framtiden. Men den finns! Den är ännu inte slukad av bräderna och vågorna och resurskrigen. 2024 kan utsläppen sjunka, åtminstone här i Europa, ett utslag för att unionens politiker faktiskt har agerat i kombination med att förnybar energi fullkomligt kör över fossil konkurrens genom att vara så mycket billigare och investeringsvänligt.

Men just nu strömmar ändå mest hopp från en för svenskar tämligen okänd politiker som gjorde något sällsynt inspirerande och vackert när hon röstade mot sin egen regerings vilja. Österrikes miljöminister – som representerar landets gröna parti – röstade ja till EU:s nya lagstiftning om naturrestaurering, trots att hon visste att där hemma sitter en förbundskansler – kristdemokrat – som förväntade sig att hon skulle rösta nej (på samma sätt som Ulf Kristersson förväntade sig att Romina Pourmokhtari skulle rösta nej, vilket hon också gjorde).

"Om 20 eller 30 år, när jag ska prata med mina två syskonbarn och visa dem skönheten i vårt land och på denna kontinent, och de frågar mig: Vad gjorde du när allt stod på spel? Då vill jag kunna säga till dem: Jag försökte göra så mycket jag kunde”, säger Leonore Gewessler.

Hon valde att vara människa.