Vänstern måste sluta politisera Hédi Fried. Jag ser det argumentet flyta mellan ledarsidor och sociala medier. Det är tyckare och politiker.
Förstår de inte?
En människa som klarade sig undan ugnarna i Auschwitz och Bergen-Belsen är politik, genom sin fortsatta existens, varje andetag blir en motståndshandling, en påminnelse om att vissa gränser inte kan överträdas.
Men idag – när dessa gränser suddats ut, när liberaler och konservativa sökt makten med hjälp av nyssnazister – kommer vi att tvingas hantera försök att pervertera Frieds budskap. Uppenbarligen. För det sker redan. På landets största konservativa ledarsida. Och den som vill korrigera Fried – hela hennes gärning – är redaktör Tove Lifvendahl.
Det hon gör är att utsätta en överlevande för en postum kränkning, för en självrättfärdig fultolkning. 24 timmar, det var allt Lifvendahl behövde efter beskedet att Fried avlidit, sedan:
”Hon predikade inte fördömande, utan uppmanade till förståelse och kunskap för att kunna förändra både personer och samhällen. Det centrala var samtalet.”
Lifvendahl framhåller hur Fried berättade om sina upplevelser för tusentals skolbarn, men från det samtalet drar hon sedan en linje till en passage i en av Frieds böcker, romanen ”Livet tillbaka”, där protagonisten möter en man som under kriget tjänstgjorde i mördarmaskinen SS. De talar med varandra.
Lifvendahl drar utifrån detta slutsatsen:
”I en tid då vår förmåga att samtala med varandra har försämrats, är Hédi Frieds arv oskattbart. Som hon sade: Man får inte vara rädd.”
Ingen annan borgerlig ledarsida har krattat för Sverigedemokraterna som Svenska Dagbladets.
Ingen annan ledarsida har på samma sätt gjort sitt för att normalisera det rasistiska partiets problemformuleringar kring en nation i sönderfall, sprängd inifrån av mesiga vänsterliberaler och okontrollerad migration.
Ingen annan ledarsida – inte ens Expressens, inte ens Dagens Industris – har så envetet presenterat Sverigedemokraterna som den traditionella borgerligetens bara lite ouppfostrade syskon.
Det är sammanhanget. Det är vad Lifvendahl nu fullföljer.
Ett minnesord som lagom subtilt ger sken av att Frieds värderingar, och demokratins försvar, är kompatibla med att både förhandla och formulera politik tillsammans med SD.
Som om alternativen – att inte förhandla, att kalla rasism för rasism – vore oansvariga, ja, rentav farliga.
Det går inte att läsa annorlunda. Det är att passera en sista gräns när alla andra redan passerats.
Hon var så trött, Fried, när hon 93 år gammal demonstrerade mot nazisterna i NMR som då höll Lundvika som gisslan. Blicken hade kvar sin glöd, kroppen var sliten. Men hon var tvungen.
”Jag måste orka”, sa hon våren 2018.
Hennes egen valrörelse blev sedan att bjuda politiker på smörgåstårta, avkräva dem löften om att inte krumma för SD. I juni var det Ulf Kristerssons tur.
”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap”, sammanfattade Fried deras sittning.
Hon förklarade mer utförligt sin ståndpunkt i Dagens Nyheter:
”Det är allvar nu. Det är akut, det kan gå fort. Vi måste förstå att demokratin är hotad.”
Hon utvecklade varifrån detta hot kommer:
”Att SD över huvud taget har kommit in i riksdagen. Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma… SD försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade sig kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen.”
Sedan svängde som bekant Kristersson, vars ursäkt är att löftet gällde Alliansen och inte honom själv eller Moderaterna.
”Jag förstår inte hur han inte kan se bakom hörnet. Det var det som hände i Tyskland”, sa Fried till Dagens Nyheter.
”Människor är så naiva.”
Hon hade ändå hopp, att det där samtalet inte skulle inledas.
”Jag är inte rädd, men det finns oroande tecken. Och dem måste man se klart men man får inte gripas av rädsla. Det är fortfarande tillräckligt många som inte vill ha ett auktoritärt samhälle.”
Frieds förhoppning grusades.
Vilken skam att hon tvingades genomlida även det. Vilken skam att kärnan i hennes budskap nu förvanskas.
