Som i flyktinglägret Shatila i Beirut. Varje gång jag ber en taxichaufför att köra mig dit får de samma slags min, de vill helst släppa av mig utanför, nästan ingen vill köra in i lägret. UD avråder svenskar från att åka dit om det inte är ”nödvändiga resor”. Platsen är full av barn, hälften av alla flyktingar är barn och ungdomar. Det är lerigt, smutsigt och stundtals farligt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det här är en plats som människor vill lämna, och velat lämna sedan den upprättades 1948. Men när kriget i Syrien inleddes flydde människor hit. Ingen har någonsin valt att bo här, särskilt inte barnen.
Innan jag åkte till Beirut bad jag Faraj Bayrakdar, syrisk fristadsförfattaren i Sverige, om bra människor som arbetar med syriska flyktingar i Libanon. Jag får numret till Abed. När jag ringer säger han: ”Farajs vänner är mina vänner.”
Abed vill visa mig ett center och skola han drivit de senaste åren i Shatila, men tvekar eftersom det ekar tomt just nu. Efter att ha levt fem år på marginalen och med hjälp av outtröttliga ideella krafter har pengarna och orken nu tagit slut.
Trots att livet för de nära två miljoner flyktingarna i Libanon aldrig varit värre än nu, trots att barnäktenskap och barnarbete, tiggeri, prostitution, trafficking ökar kraftigt på grund av den allt mer skriande fattigdomen, har världens blickar vänts bort från flyktingarnas öden. Människor tycks ha tröttnat, misären ha normaliserats.
Donationerna till centret har minskat. Nu finns inga pengar att betala varken hyra eller lärare. Så det finns inga barn i skolan just nu. Hyresvärden har redan gått med på att skjuta upp en betalning, men kommer inte gå med på en till.
Eftersom Abed och hans kollega Maryam målat och renoverat lokalerna finns det många spekulanter som vill ta över. De cirklar runt utanför lokalerna, som hyenor som känner vittringen av en konkurs.
”Har Faraj berättat hur vi känner varandra?” frågar Abed plötsligt när han visar mig runt i lokalerna och bjuder in oss till en workshop med barn som tillverkar dockor till deras dockteater.
Barnen berättar om det överbefolkade lägret. Många bor, outhärdligt trångt, flera familjer i små lägenheter med kokvrå. Det här är barnens ”happy place”. Så beskriver de centret. Libanesiska myndigheter gör inte mycket för att ge barnen en skolgång. Tvärtom, skolorna kan neka syriska barn att studera om de inte håller samma nivå som deras jämnåriga libanesiska kamrater.
Men hur ska flyktingbarnen som missat år av skolgång kunna leva upp till samma nivå som de andra barnen? Skolorna erbjuder heller inga stödklasser. Istället är det upp till ideella krafter så som centret i Shatila att hjälpa barnen att klara inträdeskraven till ordinarie skolorna.
”Vi var i samma motståndsrörelse i Damaskus”, fortsätter Abed. ”1979 gav Faraj Bayrakdar ut två diktsamlingar. Regimen var ute efter oss. Han greps och jag lyckades fly.”
Medan Abed levde i exil i Tyskland satt hans vän 14 år i isoleringscell och skev dikter på cigarettpapper som smugglades ut. När han släpps är han den som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkammare.
När kriget bryter ut i Syrien 2011 bryter Abed upp från sitt liv i Tyskland. Han startar ett center för flyktingbarn, och får hjälp av sina erfarenheter – från teater, film, foto och konst – i sina möten med de traumatiserade barnen.
Dockteater visar sig vara en metod som fungerar. Genom teatern och dockorna får barnen ett verktyg att hantera sina smärtsamma minnen och undantryckta känslor. I dag är centret känt för sin dockteater och turnerar runt med sina pjäser i andra flyktingläger.
Medan Abed berättar går strömmen. Den gör den visserligen jämt i Libanon, men nu har centret inte råd att kompensera strömavbrotten med en generator. Allt håller på att gå dem ur händerna.
För 150 000 kronor kan de betala hyra, vatten och el i tre månader och återanställa lärare. Struntsummor för det som faktiskt levereras. Att hålla barnen borta från gatan, att rusta barnen med utbildning, och framförallt att ge hopp om framtiden.
