Det är ett minne.
Jag var sju, kanske åtta år.
Jag var med andra ord ett litet barn, med ett litet barns outvecklade hjärna.
Fredrik Kärrholm är inget barn.
Han är en fullvuxen, moderat riksdagskandidat som senaste åren positionerat sig genom att vrida upp en redan tinnitusalstrande debatt om kriminalitet. Han vill vara hårdast av de hårda. Alltid. Som när han reflekterar över försvarsviljan, utifall den ryska björnen av oklar anledning skulle invadera Sverige:
”Bland oss som kommer plocka upp vapen och riskera livet för nationens självständighet finns nog de flesta sverigedemokrater, tror jag. Är nog fler DN-journalister, miljöpartister och andra anywheres som kommer vilja fredsförhandla, istället för att slåss till sista blodsdroppen.”
Det här är störtlöjligt och patetiskt, men samtidigt ännu ett bevis för att det går en vibration genom förbluffande många – specifikt: många män – som verkar ha pojkhjärnor skramlande i sina manskroppar. Det är de konservativas seger eller död, hur de suktar efter att uppleva den yttersta tiden, där allting ställs på sin spets, där allting blir mer definierat.
”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Ett folk som glömmer av det är lätta att kuva”, twittrar Ivar Arpi.
Men det är också vänsteraktivisten som tar sig till kurdiska områden för att bekämpa IS, för att i ökenkamouflage möta en motståndare som är kapabel till vad som helst. Av solidaritet. Men inte bara, inte för alla. Det finns en annan törst, ett annat tomrum att fylla.
”Det här är andra världskriget för min generation. Det finns goda och onda, det är svartvitt”, berättade en ung man från Södertälje, utan någon koppling till regionen, innan han tog värvning.
Det känns som om jag jagar en manlighet som faller sönder, som drar åt olika håll, som faller ifrån eller anpassar sig. Det som var enkelt har blivit komplicerat. Alldeles uppenbart har en stor grupp svårt att hantera tillvaron.
SD-mannen som ser sig själv krympa i spegeln. Incels som försöker kväva sin ensamhet med hat. Plötsligt låter Jordan B Peterson som en stringent apostel. Plötsligt är det rimligt att åka på mansläger för att, om så bara för en helg, andas garanterat kvinnofri luft och utforska prostatans hemligheter.
Plötsligt är kriget eftersträvansvärt.
Han läser upp sin lista för mig. Det här ska han ta med sig till frontlinjen. Antibiotika. Sju par kalsonger. Eltandborste. Det är en omfattande lista, han vet inte hur länge han ska bli borta. Ja, han vet inte heller om han kommer att återvända. Men han har bestämt sig. Tillsammans med tre andra svenskar ska han till Ukraina för att med vapen i hand möta Rysslands eventuella angrepp. För säkerhets skull söker de sig till landets östra delar, där kriget redan pågår.
Allt är ordnat. Andra har redan gjort samma frivilliginsats (och berättat detaljerat om hur de skurit halsen av sina fiender). Liksom tidigare resenärer sugs han upp av den högerextrema Azov-bataljonen. Det är ingen slump. Han har den bakgrunden.
När jag senast intervjuade honom, för fem år sedan, var han övertygad nazist och mässade om att nu skulle snart upproret komma som en gång för alla skulle rensa Sverige från vänsterliberala syltryggar och folkförrädiska batikkärringar. Sedan hände ingenting. Hans älskade motståndsrörelse kollapsade. Det gjorde också hans åsikter. Vardagen kom emellan. Äta, sova, jobba. Lös i hullet, sorg i hjärtat. Fredagskväll på pizzerian med några flaskor Norrlands. En gnällig flickvän. Tiden bara gick. Meningslöst. Upplöst.
Han säger att han struntar i politiken. Det är inte därför. Han tror på Ukrainas rätt till suveränitet, men kriget är inte en risk för honom, utan en möjlighet. Att bli tydligare. Att bli någon. Att bli man igen.
”Jag är inte rädd för att dö”, säger han som inte orkar leva, inte som nu, för att leva så är att existera men inte mer.
Han famlar efter något som han inte har ord för att beskriva, men han känner det, han längtar dit, han hoppas att något avgörande ska komma till honom i Ukraina.
”Jag behöver det här”, säger han.
Han vet ingenting om vad som väntar.
Vilsna män.
Exnazisten med eltandborsten låter som andra jag intervjuat. IS-terroristen sa ungefär samma sak. Under den radikaliserade retoriken. Ängsliga tankar om att distansera sig från ”svaga” och ”pinsamma”.
Vilsna söker stigar.
Hitta mening, skingra dimman.
Det är en påtaglig svängning.
Det ligger som ett brus i bakgrunden.
En rörelse som inte kan formulera sitt eget behov, sin egen smärta.
Men:
Vilsna män vill konflikt och krig.
