För ett par månader sedan förlorade gigbolaget Glovo i Spaniens högsta domstol efter att, med ett tidigare matbud som motpart, tvärsäkert ha hävdat att de inte kunde anses vara arbetsgivare. Budet hävdade att han var anställd och i domen slogs till sist fast att han hade rätt. Enligt domstolen rörde det sig om ”ett företag som fastställer villkoren för tillhandahållandet av sina tjänster och äger de tillgångar som är nödvändiga för att utföra tjänsterna”.

Glovos rättsliga försvar visar en bärande del av gigekonomin. I den finns inga arbetsgivare. Och inga anställda heller. Det är och har alltid varit en förutsättning för gigindustrin att den ordningen upprätthålls. Gigbolag som skulle bli tvungna att betala moped-, bil- eller cykelbuden löner i nivå med vanliga kollektivavtalsenliga löner skulle inte kunna driva sin business vidare. Ingen skulle betala flera extra hundralappar utöver en hamburgare för någon hundring.

Det finns några anledningar till att gigindustrin breder ut sig – och frodas under pandemin.

För det första kan många människor i samhället idag kan tänka sig att i sin konsumtion bortse från arbetskraftens utsatthet och det systematiska utnyttjandet, för sin egen bekvämlighets skull. Det är knappast någon som tittar på det frusna cykelbudet när maten kommer utan att i alla fall slås av en tanke om att man själv inte skulle utföra ett sådant arbete. Men så länge det är någon annan så är det okej.

För det andra är det tillgången på de där andra än en själv, som kan utföra arbetet. Det är sådana som lider under arbetslöshet, har så kallad svag ställning på arbetsmarknaden och helt enkelt inte är tillräckligt anställningsbara för ”vanliga” arbetsgivare. Det är de som blir lätta måltavlor för löften om pengar mot arbetsprestationer, även sådana som ska utföras helt utan rättigheter.

För det tredje är gigbolagen duktiga lobbyister mot mindre och sämre vetande politiker. I uber-blåa region Stockholm påbörjades nyligen ett samarbete för sysselsättning och integration, mellan regionen och Foodora. I förlängningen leder den här typen av normalisering givetvis till normalisering även i rikspolitiken. Det vet Foodora och alla andra bolag som omsätter stora summor och gör stora vinster på att utnyttja arbetskraft under villkor som är otänkbara för de flesta.

I Sverige har gigbolagen i princip kunnat härja fritt. Arbetet är fortfarande oreglerat och med nya fyndiga titelbeskrivningar faller arbetet ofta mellan stolarna hos myndigheter och fackföreningar. Det är svårt att hantera, förstå sig på eller organisera arbetskraft som är så otrygg att den över huvud taget inte har en anställning men ändå kontinuerligt sysselsätts i arbete.

I förvaltningsrätten ligger en tvist mellan Arbetsmiljöverket och bolaget Taskrunner, i vilken verket menar att bolagets ”runners” är att anse som arbetstagare medan bolaget, föga förvånande, menar att de inte alls är det. Ett avgörande som går emot bolaget kommer garanterat att överklagas. Det finns stora ekonomiska intressen att bevaka här.

Gigarbete brukar beskrivas som arbete under frihet, med meningen att arbetskraften kan bestämma om och när arbetet ska ske, eller hur mycket arbete som ska utföras. Paketeringen kan låta som att industrin erbjuder en unik möjlighet att vara fri från tvången med en anställning och att göra sitt egna schema. Gigarbetarna kallas för allt från fria uppdragstagare till egenanställda eller oberoende leverantörer.

Det sistnämnda var också precis vad Glovo i Spanien hävdade att deras bud var. Och inte bara där ekar ljudet av rika bolagstoppar som ropar ”oberoende leverantör”. Från Uber, Lyft, Deliveroo och Foodora låter det på samma sätt när arbetskraften ska beskrivas. Eller när arbetskraften organiserar sig.

För inte länge sedan lyckades samma grupp multinationella gigbolag, som också finns i Sverige, genom hård lobbyism driva igenom en folkomröstning i Kalifornien. Bolagen lade hundratals miljoner dollar på påverkansarbete och folkomröstningen gav dem rätt. Arbetare som sysselsätts i deras bolag får inte organisera sig.

Hur gott det än smakar med maten som kom med bud – är det verkligen värt det?