Så många minuter för dusch. Så många för påklädning och frukost. Har någon ramlat eller är någon lite extra skör den här morgonen och skulle behöva några minuters omsorg, få prata en stund under påklädningen – tyvärr då spricker schemat. Personalen hamnar efter och får jaga in den förlorade tiden under resten av dagen. Antingen genom att ta den tiden från nästa person på besöklistan, köra fortare från den ena brukaren till den andra eller knapra på sin egen tid för raster och lunch.`

”Tidsregistreringen är inte byggd för människor”, som en hemtjänstanställd sa när han valde att säga upp sig när ansökan om mer tid hos en äldre som varken såg eller hörde avslogs. Tidmätningssystemet sa att dusch och morgonhjälp skulle ta 45 minuter. I praktiken tog det alltid en och en halv timme. Men tidmätningen vann över verkligheten. Det är nämligen den som avgör hur mycket pengar som betalas ut. Och pengar är allt.
”Redan innan man hunnit till första brukaren ligger man efter i schemat”, säger Birgitta Lindström på fackförbundet Kommunal i Norrköping.

I dagens tidning berättar vi hur lokala fackföreningssektionen efter lång kamp har fått Norrköpings kommun att lova att slopa tidmätningen. En seger. Både för personalen och för de som använder hemtjänsten.

I Norrköping startade tidmätningen, precis som i många andra kommuner, när Lov (lagen om valfrihetssystem) infördes i hemtjänsten.

Nu skulle privata utövare konkurrera med den kommunala hemtjänsten. Och då blev det viktigt att veta exakt hur mycket tid som spenderas hos de äldre och att kontrollera att de beviljade insatserna faktiskt genomfördes. När inte kommunen hade kontroll över all hemtjänst behöves det insatser mot fusk.

De äldre fick valfrihet, frihet att välja olika utövare som skulle göra exakt det som stod på kommunens lista över insatser på exakt den tid som utmätts. Frihet att välja mellan lika stressad personal från olika arbetsgivare. Friheten att välja hemtjänst från företag som (som det visade sig), uppmanade sina anställda att stå utanför dörren och vänta in tiden om det hade gått fortare än beräknat att genomföra en insats, för att kunna debitera hela besöket.
Noll flexibilitet, noll anpassning efter individuella behov, noll möjlighet för personalen att själva lägga upp sitt arbete utifrån sin kompetens och sin kännedom om de personer som de ska besöka.

Men valfrihet på pappret.

På någons papper i alla fall.

Idag finns Lov i 160 kommuner, alltså drygt hälften av de svenska kommunerna. I de allra flesta av dem (157) är det just hemtjänsten som har konkurrensutsatts. Men de senaste åren har det hänt något. Kommuner börjar backa. Flera har tagit beslut om att slopa Lov. Och allt färre kommuner tar nya beslut om att införa det.
”Vi vill ge verksamheterna bättre förutsättning att fokusera mer på sitt grunduppdrag, det vill säga att ge de äldre den omvårdnad av hög kvalitet som de har rätt till”, sa centerpartistiska kommunalrådet i Örebro när kommunen bestämde sig för att slopa Lov för två år sedan, eftersom det ”inte var hållbart”.

Företagen ägnade mer tid åt att jaga tid och pengar än att faktiskt utföra omvårdnaden. Och kommunens egen hemtjänst drogs med eftersom det i konkurrensens namn skulle vara lika för alla.

Norrköpings beslut att helt slopa tidmätningen är ett viktigt nästa steg. Kommunal centralt känner inte till fler likande beslut när vi frågar men kämpar för att minutstyrningen ska bort i alla kommuner. I coronatider har minutstyrningens skadliga effekter blivit extra tydliga. Tajta scheman har inte innehållit de extra minuter som krävs för extra hygienrutiner och för att få på sig skyddsutrustning.

Coronakrisen har riktat ljuset mot äldreomsorgens alla revor. Personalbrist, osäkra anställningar, bristande utbildningar. Och minutstyrningen–- även om den inte har diskuterats lika mycket.

När Kommunal nu sätter sig i avtalsförhandlingarna för att få upp de anställdas löner och förbättra villkoren för att som förbundet ordförande Tobias Baudin säger, påminna alla som stått och applåderat de som arbetar i vården vad välfärden är värd, så måste minutstyrningen upp på bordet.

Slopa den och låt de anställda som kan jobbet planera sina dagar.

Och vi kan alla kräva av våra lokalpolitiker att det ska anställas fler så att det finns en rimlig chans att stanna de där extra minuterna för att ta hand om den som behöver prata lite, en helt vanlig dag.