Nej då, man får göra som man vill, fick han höra som svar av samtliga. Vilket är sant, bara det att när alla hade tagit en första omgång mat och satt sig åter vid det runda bordet så insåg amerikanen att han var den enda som tagit både varm mat som köttbullar och kallskuren lax och sill. Alla andra hade lagt upp kall mat på sina tallrikar. Ett litet odramatiskt men ändå talande exempel på när normerna finns men inte alltid uttalas.

Vi svenskar tror att vi är fria från sociala normer och förväntar oss på samma gång att de som kommer hit till Sverige ska bara snubbla över kunskapen och hamna i en gemenskap.

Men det fungerar inte så. 

Det här är inget nytt och det finns myller av exempel på människor som upplever social exkludering. En svensk väninna som bott många år i Mellanöstern och talar flytande arabiska berättade att när hon åkte tåg i somras och hörde en syrisk pappa prata med sina två barn så började hon konversera med dem på arabiska. Innan de skildes åt tackade tvåbarnspappan för samtalet och sa att hon var den första infödda svensken, som inte tillhörde en myndighet, som talat med honom under hans två hela år i landet.   

På samma gång handlar vart och vartannat program på tv och radio om integration. Politiker lägger gärna skulden för utanförskap på invandrarna själva. De som kommer hit anses inte lära sig språket tillräckligt snabbt, de bosätter sig på fel platser. Medan de mer extrema tycker att nya svenskar klär sig fel, ber fel, äter fel.

Betydelsen av integration har skiftat genom åren, egentligen syftar det på inkludering, att bli en delaktig och fullvärdig medborgare. Men numera tycks ordet signalera assimilering, det vill säga anpassning, och oftast med en negativ klang. Allt som anses avvika från det som uppfattas som svenskt ses som problem. 

Sverige är generellt ett bra land för flyktingar när det kommer till mänskliga rättigheter. Men resten är trögt. För att få ett arbete måste man oftast ingå i ett nätverk. 

Informella nätverk och kontakter tillhör den vanligaste rekryteringsformen för svenska företag. När SCB gjorde en undersökning på uppdrag av fackförbundet Jusek kom det fram att det största hindret för att få ett jobb som stämmer med utbildningen är brist på kontakter. Av de som tillfrågades uppgav nästan hälften att kontakter är en tröskel. Bara tre av tio upplever språkkunskaper som ett hinder när de söker jobb.

Hur ska flyktingar integreras om det inte finns någon att integreras med? Politiker kan inte fixa sådant som rör mänskliga kontakter. Tvärtom bidrar många med misstänkliggöranden som knappast hjälper saken. 

Sedan finns det människor som gör och inte bara pratar. Runt om i landet finns pensionärer, lärare, fotbollsmammor som ordnar julfika, presentinsamling, som läser läxor med barn som ännu inte behärskar svenska språket, som hjälper ensamkommande att ta körkort. Familjer som huserar en nyanländ och som köper begagnade cyklar till grannbarnen för att sprida glädje. Hjältarna finns i kyrkan, i lokalsamhällen, i organisationer som Vi står inte ut. De har mycket att lära oss om verklig inkludering.

Själv minns jag vår allra första jul i Sverige. Jag var åtta år gammal, vi hade precis fått uppehållstillstånd, vi kände oss ensamma i den lilla kommunen. Inte heller hade vi någon aning om hur svensk jul firas. Grannarna på högsta våningen tog initiativet och bjöd över oss till deras julfirande. 

Vi ombads att ta med något till julbordet, vilket min mamma tog på största allvar. Vi kom med hummus och kibbeh för en hel stad. Sedan dess har julen blivit min favorithögtid och den ser ungefär ut som den första julen för 30 år sedan, sill och tabbouleh sida vid sida.

Julen är gemenskapens högtid. Ett tillfälle att samlas tillsammans och hjälpa varandra att uthärda den mörka tiden på året. 

Du som tycker att fler borde komma in i det svenska samhället – dra ditt strå till stacken, passa på att bjuda in en familj, en ensam granne eller hitta ditt sätt att inkludera andra.