Vi arbetar massor – mer än i andra europeiska länder. Vi arbetar dessutom allt längre och är mer produktiva än någonsin. Men vi har inte tillgång till mer fritid, till mera liv utanför arbetet. Bemästrandet av "work-life balance" har snarare blivit till ren ideologi samtidigt som stress och dålig arbetsmiljö utgör en folkhälsofråga. 

En majoritet av den arbetande befolkningen, 52 procent, upplever arbetet som psykiskt ansträngande. 60 procent anger att de ofta arbetar under tidspress. Det är den högsta andelen som har uppmätts sedan 80-talet, när SCB:s mätningar startade. Under samma tidsperiod har företagens vinster utvecklats starkare än, och på bekostnad av, lönerna. 

Här är mikrotrenden soft girl intressant. Den rymmer allt för att bli en polariserande mediabyte: Tjejer. Som inte vill jobba. Som sminkar sig i lugn och ro. Medan deras pojkvänner står för alla utgifter. De florerar främst på Tiktok. Den performativt hyperfeminina bildframställningen med en explicit konservativ syn på könsroller gör dem mycket tilltalande för politiska högerkrafter. I Sverige omfamnas den bland annat av yngre Sverigedemokrater. 

Soft girls förkastande av "självförverkligande genom karriären" är en revolt, eller åtminstone en reaktion mot prestationssamhällets stress och dåliga arbetsmiljö. Särskilt inom kvinnodominerade yrken, där den ekonomiska ojämlikheten ökar. Att zoomers söker självförverkligande bortom stressiga arbetsplatser borde inte uppröra någon.

Vid det här laget är vi flera generationer som aldrig sett några förbättringar gällande arbetstid och stress. De arbetskritiska diskussioner som framstår som utopiska och abstrakta, och den klassiska postern "I didn’t go to work today. I don’t think I’ll go tomorrow" hänger över människor som kommer hem utmattade efter jobbet och tvingar sig genom hushållsarbetet. Vuxenlivet är ett ultramaraton. 

Jag kan inte omfamna soft girls hemmafru-strävan och essentialistiska syn på genusroller som politiska mål, och jag förstår trenden som ett organiskt (höger)postliberalt försök att formulera vantrivseln i arbetet, nyliberalismens svek och behovet av en utväg för självförverkligande. Kapitalismens obevekliga logik genom plattformsalgoritmer, monetarisering och samarbeten anger också begränsningarna för deras, och vår, frihet och autenticitet. Det finns ingen punkt utanför kapitalismen. Till och med våra drömmar om en sådan position präglas av kapitalismens logiker. 

Så, vad sker inom vänstern? Motsvarande tankeströmningar har alltid funnits närvarande. Paul Lafargue gav ut Rätten till lättja 1883. Där driver han tesen att arbetarrörelsen bör kämpa för att arbeta så lite som möjligt, snarare än för rätten till arbete. Arbetets dogm är nedbrytande, lönearbete förslavar arbetaren och transformerar borgarklassen till själlösa, löjliga konsumenter. I tidstypisk anda sörjer han kvinnans nedbrytning i fabriken.

Glädjande nog är frågan om arbete och fritid politiskt högaktuell och påväg in i det offentliga samtalet.

Kommunal verkar sedan 2022 för en arbetstidsförkortning till 30 timmar per vecka med bibehållen lön. Under våren tog LO:s kongress beslut om att driva frågan samtidigt som Socialdemokraterna har öppnat för en arbetstidsförkortning "i någon form", senast konstaterar bland annat Annika Strandhäll att 40-timmarsveckan är förlegad (Expressen 11/7). 

Med henne står ett flertal tunga fackförbund, Vänsterpartiet, Miljöpartiet samt en opinion som i mätning efter mätning ställer sig positiv till förkortad arbetstid. Fritiden rymmer politisk sprängkraft över partigränserna och skulle kunna avgöra valet. Blotta tanken är en glädje i sig. Hur det skulle kännas att stämpla ut tidigt varje dag? Att inte vara trött fem dagar i veckan?

Soft girl, höger, facklig eller socialist – semestern förenar oss i drömmen om ett bättre liv.