Visst är det roligt? Framtiden finns alltid i dåtiden.
Men det gäller även ekonomisk politik.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag formligen rös av avslöjandets storhet men också av oro när ekonomerna Lars-Fredrik Andersson, Rikard Eriksson och Sandro Scocco i en enkel debattartikel i Dagens Nyheter visade hur finansdepartementet manipulerar siffror runt infrastruktur för att begränsa satsningarna på järnväg och infrastruktur generellt.
Genom att räkna behov utifrån antalet människor, inte utifrån hur ekonomin utvecklats har man fått fram att vi satsat jättemycket på det som samtidigt faller sönder genom obefintliga satsningar på nya elvägar eller inställda tåg på grund av ”signalfel”.
Det är klassiska ekonomitrick man använt – man byter från fasta priser (då allt kan rättvist jämföras genom åren) till löpande priser. När ekonomerna räknar om våra infrastruktursatsningar på väg och järnväg sedan 1990 i fasta priser så visar det sig tvärtom att vi minskat investeringarna med 25 procent.
Tacka fan för att tågen inte funkar.
Det var Anders Borg (M) som införde detta sätt att beskriva investeringarna i infrastruktur under sin sista ministerperiod, och motivet var självklart att kunna fortsätta med skattesänkningar och bromsa offentlig sektor.
Sverige har haft två finansministrar som styrt om den ekonomiska politiken mer än de flesta. Först Göran Persson (S) som genomförde ett systemskifte med gigantiska nedskärningar av offentlig sektor (massavskedanden) genom att prata om ”statsskuld” men aldrig visa offentliga sektorns plussida. Och sedan larva sig om ”finansvalpar i New York” som styrde hans politiska val.
Den andra är Anders Borg som tog det enorma överskottet som Göran Persson lämnade efter sig och genomförde skattesänkningar som idag innebär över 200 miljarder kronor mindre till skola, vård och omsorg (och investeringar) varje år, jämfört med om skattenivån hade behållits.
De är Sveriges största systemskiftare, och det är klart att en rödgrön regering som utgår från deras sätt att styra aldrig kommer systemskifta tillbaka. Magdalena Andersson (S) använder Anders Borgs metodik för att få jubla över ”överskott” samtidigt som investeringskrisen bara ökar.
Vi pratar klimat med finfina ord men vi gör väldigt, väldigt lite när man räknar på åtgärderna. Samtidigt är det nästan omöjligt att få en debatt inom socialdemokratin om det här. (Jag har inget hopp alls om MP i de här ekonomiska frågorna.) Trots att fackliga ekonomer både från Seko och LO centralt gång på gång visar behovet av stora investeringar så förblir det tyst.
Det här beror på att socialdemokratin är som ett bältdjur.
Minsta kritik får djuret att krypa ihop till en ointaglig fästning, det är pansar utåt mot de som kritiserar den strategi och den bild som ledningen gjort till sin.
Strategin är att vara bättre administratörer än allianspolitikerna, bättre lagstiftare, bättre förhandlare med EU, bättre åtstramare (se hela LSS-skandalen) och bättre ekonomer. Men alltid med samma utgångspunkter, samma räknemetoder och samma budget-ideologi.
Bilden är att ”det går bra för Sverige”, och det faktum att klyftorna ökar eller att vi har en social kris med ny fattigdom förklaras som något som försvinner med ”mer jobb”. Men ett gott samhälle skapas inte av exportaffärer och ”jobb” allena, det skapas av investering och omfördelning, och när den ekvationen fattas i Exceldokumentet så blir det ökade klyftor och en enorm förmögenhetstillväxt för de som äger.
Utan omfördelning blir ekonomin de rikas spekulationsrace.
Socialdemokratins paradgren historiskt har varit reformism genom offentliga investeringar och omfördelning. Idag är båda benen svaga och därmed darriga så att man inte ens kan klarar en vettig debatt om järnvägar när borgare börja ropa att ”det är dyrt”.
Ja, det är dyrt att skapa ett klimatsmart samhälle.
Men billigare än att inget göra.
Så, elbilar var framtiden redan då, för länge sedan, och reformer plus investeringar var framtiden redan då.
Det som behövs för att bygga framtiden idag är precis samma saker. Men då måste bältdjuret rulla upp sig.
