Wall Street Journal jublar, det är en ”demokratisk befrielse” att Morales störtas. New York Times har visserligen synpunkter på metoderna men tycker ändå att det här kan ”hjälpa Bolivia att läka sin sårade demokrati”. Dagens Nyheters ledarsida hävdar att Jeremy Corbyn är en farlig relik från 1900-talet, knarrigt ålderdomlig och enkelspårig i sin analys: ”När Bolivias president tvingades avgå efter att ha försökt klamra sig kvar vid makten via monumentalt valfusk, avfärdade den brittiske Labourledaren det raskt som en statskupp.”
Svenska Dagbladet förmedlar på nyhetsplats att det bara är ”ideologiska vänner till Morales” som ”beskriver avgången som kuppartad”. Wolfgang Hansson kommenterar i Aftonbladet att ”reaktionerna på utvecklingen i Bolivia från några av vänsterregimerna är talande”. Han avser då Mexiko och Argentina. Hansson anser att den sortens kritik är befängd: ”När det i själva verket är Morales själv som står för den verkliga kuppen genom att vägra lämna över makten när han inte längre har rätt att inneha den.”
Befrielse?
Monumentalt valfusk?
Argentinas peronister är en vänsterregim?
Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) verkar inte ha ambitioner att skaffa sig en mer nyanserad bild. Har ingen på departementet förstått att rapporteringen är politiserad, i den mening att den förbiser avgörande fakta – särskilt när den filtrerats ned till näringskedjans botten: svenska skrivbordstyckare, 1 000 mil från La Paz?
”Nu ska det bli nyval i Bolivia och det är naturligtvis positivt att man reagerar när valet inte har kallats demokratiskt eller fullt genomfört på rätt sätt”, säger Linde till TT.
Militärens ultimatum till Morales?
”Jag kan inte säga något speciellt om det, mer än att det är positivt att man hörsammar de reaktioner som har varit om att valet inte var rättvist och att man nu gör ett nytt val.”
Sveriges regering har inga betänkligheter om en statskupp.
Tvärtom, det är något positivt.
Morales är ingen hjälte. Han har grundligt förstört sitt eget arv. Ingen kan ta ifrån honom att han, med en folklig rörelse bakom sig, har lyft stora delar av befolkningen ur fattigdom – miljoner människor – och minskat klyftorna mellan Bolivias ultraförmögna elit och ursprungsbefolkningen, indianerna. Han vägrade acceptera hierarkin, rasismen, den latinamerikanska präglingen till följd av 600 års kolonialism.
Det kunde ha blivit hans arv.
En förankrad socialism, omfördelande, som ger värdighet och framtid. Men sedan påbörjade han den resa som alldeles för många av kontinentens vänsterpolitiker inte kan hålla sig ifrån. Det är som ett gift. Konstitutionen förbjuder ännu en mandatperiod. Då gäller inte längre konstitutionen.
Makten går först, blir viktigare än reformerna, än projektet.
(Det här har Dagens ETC rapporterat om. Alltså både och. Presidentens framgångar, presidentens egenintresse. För så ska journalistik fungera, även om den utmanar läsarens förväntningar.)
Men.
Morales utsattes för en kupp.
Morales störtades till sist av generaler i maskopi med den elit som alltid avskytt och föraktat Morales för dennes politik och, faktiskt, ursprung.
Ska vi tolerera det?
Kontinentens första kupp sedan Honduras president tvingades bort för tio år sedan (om vi inte räknar hur brasilianska högerkrafter usurperade makten från Dilma Rousseff genom parlamentet).
Ska vi uppmuntra det?
Ja, enligt USA:s administration ska vi just det, eftersom utvecklingen ”sänder en stark signal till de illegitima regimerna i Venezuela och Nicaragua”.
Först Morales, sedan Maduro och Ortega?
Så vad gör den som lyckats med en statskupp utan att drabbas av några som helst kännbara repressalier, men som snarare får stöd från både politisk bekräftelse och mediernas dramaturgi om den usla diktatorns fall?
Genomför sin agenda.
Det är vad som händer i Bolivia.
Morales residens plundras, polisen sprider skräck på gatorna. Skakande bilder som visar hur maskerade män ger sig ursprungsbefolkningen. Razzior mot medlemmar i Morales parti Mas, deras dörrar sparkas in, eller så röks de ut med tårgas. Ursprungsbefolkningens flagga bränns.
Senatens andre vice talman, Jeanine Anez, som nu installerats som ”tillfällig ledare”, talar om att ursprungsbefolkningen ägnar sig åt att ”sataniska” ritualer – i motsats till katolicismen – och knappast klarar av att bära skor.
Hon befinner sig mycket långt ut på högerkanten.
Hon blir det polerade ansiktet utåt för koalitionen mellan militär, konservativa och fascister.
Vilka var det som stormade presidentens resident? Luis Fernando Camacho presenterade sig för omvärlden, med en bibel i ena handen och med flaggan i den andra. Han bedyrade ”Guds återkomst” och lät prästen vid sin sida förstärka: ”Pachamama kommer aldrig tillbaka.”
Pachamama är ursprungsbefolkningens gudinna.
Camacho är en inflytelserik miljonär (han nämns i Panama-dokumenten) som har för avsikt att sprida rasistisk, våldsam fascism över Bolivia med hjälp av sin organisation Comite Pro Santa Cruz.
Fortfarande positiv, Linde?
Eller du har kanske inte sett hur dess ungdomsorganisation heilar efter att ett Mas-kontor utsatts för attentat?
”Nu tar de chansen att rensa bort indianer”, säger Mas-aktiva Elena till Dagens ETC.
Hon har själv gömt sig hemma hos vänner.
”Det här är en militärkupp. Generalerna kommer att dela upp makten med miljonärerna. Sedan tvingar de oss att stanna i skogen och bergen.”
Tänk denna tanke.
Säg att brasilianska vänsterkrafter med hjälp av militären – ja, omöjligt scenario – skulle genomföra en kupp mot Bolsonaro efter att han granskats för valfusk men ändå gått med på att hålla nyval. Samtidigt ger den nya ledningen vaga löften om normalisering, om att folket ska avgöra vem som bestämmer. Men skickar parallellt ut vänstermiliser att trakassera, misshandla och gripa alla som upplevs vara motståndare. Eller bara är vita. Hudfärg som ett slags ständig fientlig handling, motiverande vad som helst.
Tänk denna tanke.
Tänk vilka reaktionerna skulle bli.
Tänk hur upprörd Sveriges regering skulle vara.
