De senaste månaderna har syriska regimen med stöd av Ryssland bombat intensivt mot ett område som heter Idlib i nordvästra Syrien. Här finns tre miljoner civila, hälften är flyktingar från andra platser i Syrien. Hälften av dem är barn.

Människorna har ingenstans att ta vägen, den närmaste gränsen mot Turkiet är stängd, eftersom svaret från hela Europa blev stopp. 

Inte mot attackerna, utan mot de som försöker fly. 

I Sverige började politiker att tävla i vem som kunde vara hårdast mot flyktingar. Först ut var moderatledaren som delade en bild på sig själv på sociala medier där han står med armarna i kors, iklädd jaktkläder. ”Stärk gränsen. Flyktingkrisen 2015 får aldrig upprepas.”

Nästan vem jag än talar med – läraren i skolan, kassörskan på Coop, sjukgymnasten från Östermalm – tycks alla vara besvikna över att ingen politiker längre talar om solidaritet, eller ens har en vision om hur man kan hjälpa. 

Det gör något med oss att vända ryggen till en medmänniska som ber om vår hjälp. Avhumaniseringen påverkar ett helt samhälle, det ger luft åt hatet. 

Mitt i allt detta kliver flyktingarna, de utpekade, själva fram. Istället för att låta sig nedslås av den hätska beskrivningen började de som sökte asyl år 2015 att berätta sin historia med egna ord. 

I en Facebookgrupp med namnet ”Jag är 2015” delar hundratals människor sina erfarenheter. I skrivande stund har gruppen över 29 000 medlemmar. Historier väller in från yngre och äldre, från kvinnor och män, kurder, irakier, ensamkommande afghaner, somalier, palestinier. De flesta som skriver är inte oväntat från Syrien.

”Ja, jag är flykting och kommer aldrig att skämmas över det. Vi är överlevande och förtjänar det bästa som varje människa på denna jorden”, skriver Noha som är advokat från Syrien. 

Majd var 15 år när han kom till Sverige från Syrien år 2014, idag läser han andra terminen på läkarlinjen och han skriver så här i gruppen: 

"Syftet med hela inlägget är inte att visa hur duktig jag är eller att skryta med min framgång, utan att försöka visa vad de som kom till Sverige är kapabla att göra. I var och en av oss finns en enorm potential, så snälla låt oss använda den för att bygga upp ett välfungerande samhälle.”

Ahmad, en kille med runda glasögon och snäll uppsyn berättar att han valde Sverige ”inte för att man ger flyktingar mycket pengar som SD-fans hävdar men jag kom hit för att jag ville studera ett specifikt mastersprogram på Kungliga tekniska högskolan”.

Han skriver också att han fängslades i Syrien i fyra år för att ha kritiserat Assad-regimen och att när han släpptes så tog han sig hit.

När jag läser vittnesmålen så slår det mig att det inte är ett dugg konstigt att det faller sig naturligt för de här människorna att stå upp för sig själva, att vägra låta sig bli trampade på. Det här är trots allt barn av den syriska revolutionen. Människor som varit beredda att offra allt, till och med livet, för frihet och demokrati.

Igår var det årsdagen för upproren i Syrien som startades för nio år sedan. Och bara det är en bedrift. 

För exakt 50 år sedan kom Hafez al-Assad till makten genom en kupp. Han skapade en brutal auktoritär regim där all makt centrerades kring honom. Med hjälp av säkerhetstjänst och militär styrde han i 30 år. När han dog tog hans son Bashar al-Assad över, och han styr än i dag i samma anda, den som är emot honom kan lika gärna dö. 

Därför har vi fått ”den värsta fördrivningen av civila i det värsta kriget i vår generation” som Jan Egeland, generalsekreterare för biståndsorganisationen Norsk flyktinghjälp kallar det. 

År 2015 är därför så mycket mer än en ”flyktingkris” för oss i Sverige. 

Upproren i Syrien har förändrat världen. Som en reaktion dammades de högerextrema rörelserna och de reaktionära idéerna av i land efter land i Europa. Författaren Samar Yazbek med rötter i Syrien och Paris har en gång beskrivit det som en snöbollseffekt av att våld föder våld. En ond spiral av våld som i allt vidare cirklar har spridit sig från diktaturen. 

Men det är halva historien. Flyktingarna har också förändrat Sverige åt andra hållet, påmint oss om vår medmänskliga sida, vilket även många infödda svenskar vittnar om i Facebookgruppen ”Jag är 2015”. 

En kvinna som heter Johanna skriver att hon har en bakgrund som aktiv högerextremist. När hon lyckades ta sig ur rörelsen upplevde hon ett vakuum, en sorts identitetskris. Det var först i möte med flyktingarna som hon upptäckte likheterna dem emellan. Hon såg sig själv i den andre. Och utan att vara medveten om det hjälpe det henne att läka sina egna mentala sår. ”Ni gav mig mitt liv tillbaka och fick mina murar att rasa fullständigt”, skriver hon i Facebookgruppen. 

Det är ett jordskalv av styrka som spridit sig från Damaskus till Sverige. 

En våg av optimism och tro på människovärdet, demokratin och friheten. 

Jag tror vi ser början på en svensk vår.