Fredag eftermiddag och jag passerar en uteservering under resan hem från jobbet. Det regnar och är lite småkyligt. Ett par meter från uteserveringens gräns står tre sorgliga och halvblöta kroggäster och röker. De har fått ställa sig under en fasadskylt som inte är ett särskilt effektivt skydd mot regnet. Hela scenen, med de tre rökarna i centrum, andas självpåtagen misär. Undrar om de står där och känner att ”det här är livet” eller om de – i alla fall särskilt i den här stunden – känner att det kanske finns anledning att fundera över om det inte är dags att sluta röka ändå.
Äntligen får rökarna anpassa sig efter alla andra på samma sätt som alla vi andra sedan urminnes tider fått anpassa oss efter dem. En dryg vecka har gått sedan det omtalade förbudet mot rökning på uteserveringar, lek- och idrottsplatser, busskurer, tågperronger och vid entréer till rökfria platser och lokaler dit allmänheten har tillträde trädde i kraft.
Luften är fri. Alla överlevde!
Debatten om rökförbudet har varit, i brist på mer utsvävande beskrivningar, helt sjuk. Liberaler, borgerlighet och vanligtvis resonabla vänsterskribenter har gått all-in som rökarlobbyister. Stundtals har det, precis på samma sätt som det gjorde när förbudet mot rökning inomhus på till exempel krogar, låtit som att världen går under om vi tar bort ”allt som är roligt”. Som att ta en cigg, tydligen. Det har skrivits otaliga själsuttömmande texter om hur kampen mot rökförbud är en kamp för frihet. Och låt oss för all del alltid minnas den fjantliberal-deluxe som i den sista klämtande timmen klädde ut sig till cigarettfimp och kedjerökte på en uteservering i Almedalen för att ”jävlas med Annika Strandhäll”. Den protesten var riktigt radikal: där satt han, som ett utklätt åtlöje, och rökte, dagen innan förbudet trädde i kraft och det alltså var fullt lagligt (även om man kan undra om det inte vore på sin plats att förbjuda överfjantiga utklädnader i det offentliga också) att göra så.
Den stora majoriteten i samhället – alltså alla som inte röker, alla som av hälsoskäl inte kunnat röra sig fritt i samhället när rökare brett ut sig, barn, äldre och de som bara inte vill andas in någon annans ciggrök har fått stå tillbaka, länge, för rökarnas så kallade fri- och rättigheter. Och, inte att förglömma, restaurangbranschens arbetare, som sekundärröker hur mycket som helst under varenda arbetspass. Det är rent av parodiskt och samtidigt sorgligt att frågan om ett sketet rökförbud diskuterats och debatterats som om det vore en fråga om mänskliga rättigheter det handlade om. En fråga om mänskliga rökares rättigheter, mer specifikt.
Apropå rättigheter är det värt att påminna alla som av ett eller annat skäl hamnat på den parodiska sidan i den här frågan om vad det är för industri man promotar i och med sin inverterade ”frihetskamp” för att få röka överallt. Uppemot 40 miljoner människor arbetar i tobaksindustrin, med allt vad det innebär: omfattande överskuldsättning och skuldslaveri. Omfattande och allvarliga kränkningar av (riktiga) mänskliga rättigheter och systematiskt brytande mot internationella normer för arbetsrätt och arbetsvillkor. Tobaksindustrin dödar och skadar inte bara, i det långa loppet, människor som köper och nyttjar tobaksprodukterna. De bönder och arbetare som arbetar i industrin är ofta så fattiga att de tvingas involvera sina barn i arbetet med odling och skörd också. Både de vuxna och barnens hälsa tar skada av kemikalierna från bekämpningsmedlen. Nikotinet från tobaksplantorna tränger dessutom in i huden och orsakar så kallad Green Tobacco Sickness med bland annat yrsel, kräkningar, hjärtklappning och kramper som följd. Skyddsutrustning är dyrt – ofta för dyrt för dem som hade behövt den.
Synen av tre halvblöta stackarna som stod och bolmade i regnet fyllde mig med glädje. Det nya förbudet är ett steg i helt rätt riktning mot vad som förhoppningsvis snart utvecklas till ett generellt rökförbud. Fimpa hela skiten, bara.
