Jonas är mycket duktig på att snabbt vända och ta oss ner i mörka svarta minnen vi helst vill glömma. Men i den nya showen finns också något jag inte sett förut. En glädje och stolthet över hur långt vi ändå har kommit. Jonas återkommande referenser till Mark och barnen handlar om ett samhälle som försökt och delvis lyckats bota sig från sin egen skräck och ångest inför verklig jämlikhet. Protester och kamp har funkat.
En vän berättade igår om ett samtal på Norrköpings station. Två pojkar, nio-tio år gamla. Den ene säger:
– Jag är kär i min kompis.
– Jaha. Är det en pojke eller tjej.
– Det är en tjej.
Och i den lilla meningen inser man hur långt vi kommit när barn kan fråga, som en självklarhet, om kärleken är mellan pojkar eller pojke/flicka.
Kampen för lika rättigheter har varit lång och väldigt, väldigt medial. Utan utmaningar från Jonas och Mark och Eva och Efva och senare hundratals yngre som envist fortsatt diskutera den nya normaliteten ”alla ska vara med” så hade homofobin och hatet mot könsrevoltörerna fortfarande varit det enda normala.
Livet är en berättelse och vilken berättelse vi lyssnar på ändrar oss som människor.
Det är därför det är så viktigt att nu sätta stopp för den nya smygande fegheten inför fascismen i Europa.
Det är de små stegens tyranni vi ser.
När Skavlan censurerade bort Özz Nûjen i den norska sändningen, men inte den svenska, så är det ett ovanligt bra exempel på vad medial maktanpassning innebär. Norsk tv ville inte låta en svensk komiker säga det uppenbara, att slänga ut alla romer ur ett land är rasism, det finns inget annat ord för det.
Att Fremskrittspartiet, som är ett populistiskt högerparti, fått makten av Höyre är avslöjande i sig (även Hitler fick för länge sedan makten via dåtidens högerpartier).
Att partiet då som första åtgärd börjar uttala sig mot homoparader och romer och flyktingar handlar om att flytta berättelsen, göra det ”opassande” till något som är okej. ”Homosagor” ska inte barn få höra. (Och man undrar vilka sagor det kan tänkas vara?)
Det här kan avfärdas som tokhöger, extrema provokationer, ungefär som när riksdagsledamöter går med järnrör på Stockholms gator och det är en ”fyllesak” eller prov på ”ovanligt dåligt omdöme”.
Men det är det inte.
Det är medveten provokativ politik, ett försök att flytta gränserna, ett försök att få ett okej över rätten att bli förbannad på ”jobbiga invandrare”.
Kampen om berättelsen är lika viktig här som i USA där en liten minoritet (Tea Party) lyckats kidnappa staten och faktisk tvinga fram en retorik där ökad jämlikhet är omöjligt, där nedskärningar är en självklarhet och där Obama blivit USA:s mest högervridna demokrat sedan världskriget.
Henrik Arnstad, författare och historiker, slåss konsekvent för att SD ska kallas fascister och bedömer Fremskrittspartiet utifrån partiets politik, och inte bara utifrån deras putsade retorik. Hans varningar om en nordisk förändring, där extremhöger påverkar regering och lagstiftning, är viktig för att vänster och arbetarrörelse historiskt gjort misstaget att tro att fascismen inte har en chans då den är så extremt tokig.
Men flyttas bara berättelsen om vad som är okej och normalt så blir det extrema snart tänkbart.
Norge är ett exempel. Ungern ett annat. Och att Nationella Fronten i Frankrike är största parti enligt opinionsundersökningarna säger något ännu viktigare.
Extremhögern kan bara få utrymme och makt om vänstern, fackföreningarna och socialdemokratin ger dem det utrymmet – genom att lämna förorterna, bruksorterna och glesbygden till missnöjet. Jag tror inte S kan vinna regeringsmakten genom att fokusera på medelklassen, man måste vinna LO-medlemmarna och de arbetslösa och då måste man vinna kampen mot SD hos de egna grupperna först. Berätta om en annan värld för den fattige. Inte om en lite bättre värld för den som har det bra.
Jag fick i veckan ett nytt system i min mobil. Youtube öppnade sig nu med många kanaler. Valde jag ”nyheter och politik” fanns det så klart amerikanska berättelser från CNN men den enda svenska politik som presenterades var SD:s. Sverigedemokraterna har köpt platser hos Google för att synas bra. I Youtube var svensk toppolitik detsamma som SD:s tal mot invandrarna. De försöker flytta berättelsen.
Därför är det så oerhört viktigt att Özz Nûjen pratar i Skavlan, men ännu viktigare att norsk tv möts av ett raseri när de censurerar.
