Den svåra frågan är om festivalen är ett uttryck för regimen eller inte. Enligt många experter råder det inga tvivel om att representanter för regimen finns närvarande på festivalen. Samtidigt menar de mer moderata svensk-eritreanska rösterna att här uppstår en möjlighet för samtal mellan olika grupper just eftersom det sker på svensk mark där yttrandefrihet råder.

Och visst har det skapat debatt, tack vare de högljudda protesterna har Eritrea hamnat på dagordningen. Demonstranterna blev dock av med sitt tillstånd eftersom de inte höll sig inom angivet område och lät våldet ta över.

Man kan förstå de starka reaktionerna. Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer, det är den här regimen som hållit den svenska-eritreanska journalisten Dawit Isaak fången i mer än 22 år utan rättegång. Dawit greps i samband med att tidningen han arbetade för publicerat ett brev från politiker som kritiserade president Isaias Afewerki. 

Regimens kontroll stannar inte bara inom landets gränser utan fortsätter utomlands. Bland annat genom att avkräva alla exileritreaner på en tvåprocentig skatt och den som vägrar riskerar att inte få sitt pass förnyat. Eller ännu värre, man kan riskera att bli av med sin egendom eller arv i hemlandet.

Festivalen kan betraktassom en del av det man kallar för ”mjuk propaganda”. Enligt FOI:s rapport som kom i våras är festivalen ett sätt att stärka patriotismen och lojaliteten med den eritreanska regimen.

Många svensk-eritreaner som uttalat sig i media har de senaste dagarna uttryckt hopp efter protesterna. De som låg bakom motdemonstrationen bestod främst av en relativt ny grupp som heter Birged Nhamedu.

Bland annat säger 79-årige Tesfai Zewoldi som Blankspot talat med att han känner ett hopp för Eritrea som han inte har känt på länge tack vare den unga generationen och deras engagemang som nu sveper fram över Europa och utmanar regimen.

Och han förstår var reaktionerna kommer ifrån. Inte minst handlar det om kriget i Tigray och våldet som aldrig tar slut.

”Deras föräldrar var soldater, de själva blev soldater och har tvingats göra militärtjänst på obestämbar tid, de lever nu i exil efter en flykt från våldet där vänner har dött på Medelhavet och i öknen. De kan inte hälsa på sina gamla föräldrar. De vill hem, de vill tillbaka och kunna leva sina liv fritt. Staten har tagit livet ifrån dem och jag står på deras sida.”

Nu måste kommunen hitta en lösning för kommande event, ska mark upplåtas är det inte helt orimligt att ställa krav på tydligt avståndstagande från regimen.