Den valrörelse vi just har gått igenom kanske uppfattades av många som motsatsen till intellektuell. En månad av intränade budskap där politikerna gör sig korkade för att ta minsta möjliga risk. Men det intellektuella i politiken handlar inte bara om att ädelt bygga för förändring det är också ett psykologiskt spel om väljare och makt. 

Och i House of Cards-logikens värld så var valrörelsens verkligt stora vinnare inte Sverigedemokraterna. Det var den avgående statsministern Fredrik Reinfeldt. Han visade hur man förlorar ett val med segern i behåll.    

När augusti kom insåg Moderaterna att det var kört. Att bli återvald efter två mandatperioder är nästan omöjligt i den konsumtionsmiljö som politik numera har blivit och med en tröttkörd Allians bestående av tre opinionsänken i form av Lööf, Björklund och Hägglund insåg förmodligen statsministerns inre krets att ingenting skulle kunna stoppa ett regeringsbyte. Men värre än så. Det såg ut att kunna bli en riktigt boostad vänstermajoritet, kanske toppad med Gudrun Schyman. Alliansens åtta år av borgerliga reformer var i fara. Med en stark socialdemokratisk regering påtryckt från vänster skulle a-kassan höjas, sjukförsäkringen förbättras, offentliga sektorn växa, privatiseringar stoppas och vinster i välfärden i alla fall begränsas. 

Efter en tid skulle det kanske kunna gå så bra för den nya starka vänstervågen att även socialdemokratin började diskutera vissa inkomstskattehöjningar. Hela den nymoderata förändringen av Sverige var hotad. 

Då kom talet. Fredrik Reinfeldt ritade om valrörelsen när han pratade om Sverige, flyktingarna och svenskarnas hjärtan. I stället för feminism, klimat och jämlikhet fick vi en valrörelse om flyktingpolitik och regeringsstabilitet och det som såg ut som jättevinst på 15 procent för de rödgröna blev en pyttevinst för Stefan Löfven, samtidigt som Gudrun Schyman och Fi:s alla frågor petades bort från agendan.

Sverigedemokraterna tog förvisso väljare från Moderaterna men det var mindre viktigt eftersom talet inte handlade om att vinna valet utan om att förhindra Socialdemokraterna från att vinna valet och därmed skydda Alliansens politik. 

Sällan har jag känt mig så apatisk efter en valrörelse. Som det ser ut nu får vi en ny Alliansregering ledd av Stefan Löfven. En socialdemokratisk regering som bedriver borgerlig politik för att stänga ute Sverigedemokraterna och som måste bråka med Vänsterpartiet och avradikalisera den lilla radikalitet som fanns kvar inom MP för att kunna regera. Valresultatet stänger alla dörrar till en förändring av det Sverige som Alliansen har skapat. Om fyra år är det val igen och borgerligheten kan bygga vidare precis där man slutade.

Kanske var det den sista stora bedriften inom svensk politik av Nya Moderaterna. Och kanske var Fredrik Reinfeldt aldrig någon intellektuell politiker i kommunistisk bemärkelse. Men politikens spel behärskade han bättre än någon annan svensk på 2000-talet.