Det här är alltså en bild på nyliberalismens politik.

Kurvorna kommer fortsätta sjunka med den budget S och MP lagt tillsammans med V och den kommer fortsätta om vi får en M-styrd regering igen.

Det finns faktiskt inget riksdagsparti som ifrågasätter utvecklingen, inte ens V. Detta är något som är beslutat, som styrs av ”budgetregler” och som innebär att du inte kan rösta om en förändring. Lika lite som du idag kan rösta om ett rättvist pensionssystem eftersom pensionsöverenskommelsen ”ligger fast”.  Om S och M får som de vill kommer du på samma sätt inte kunna rösta fram en annan flyktingpolitik, en ”bred överenskommelse” gör att en förändring blir omöjlig och därmed blir också en debatt och en medial berättelse om det ointressant. Det är ju ingen ”nyhet” att pensionerna i Sverige kommer sjunka från 48 procent av din lön till 38 procent av dina barns lön.

Det bara är så.

Beslutat!

Politik som fastlagts för att undvika politiska förändringar när de drabbade behöver det.

Diagrammet berättar om en minskad stat. I de små strecken finns dramatiska förändringar. Fritidsverksamhet inklusive kultur hade 1,8 procent av BNP 1995 medan det har 1,1 procent 2016. De där promillena är faktiskt miljarder, och du kan se det i bristen på fritidsgårdar till exempel. Och att bostadsförsörjning gått från 2,7 procent av BNP till 0,7 procent i de offentliga utgifterna kan du se i bostadskrisen idag.

Men allra störst förändring är det som kallas ”socialt skydd”. Tryggheten med andra ord. Den hade 25,6 procent år 1995 och bara 20,6 procent år 2016. Det är en sänkning räknat på förra årets BNP med 230 miljarder. Alltså per år!

Nej, det är inte konstigt om du tycker otryggheten ökat, och det är inte konstigt att Stefan Löfven därför lanserar ”trygghetspaketet”, men skulle han mena allvar behövs det alltså över 230 miljarder per år för att återställa det sociala skyddet, enligt Eurostats diagram. Och det kräver omfördelning, det vill säga en ökad skatteandel med fem procent.

Men regeringens ekonomiska politik är tvärtom att skatterna inte ska öka.

Men vad är motorn bakom det här egentligen? Det är ju knappast så att det bara ”har hänt”, politiken är envis och konstant och berättar om en grundläggande förändring, inte bara i Sveriges, utan i alla rika staters ekonomi.

Vi har gått från att vara löntagare till att bli låntagare.

Globalt är det inte staterna, kommunerna eller ens företagen som lånar och investerar och utvecklar något, det är istället ett gigantiskt finanskapital som ständigt lånar ut till löntagare för att de ska kunna ersätta en social trygghet med en ekonomisk tillfällig trygghet. Du lånar till bostad, bil, resor, möbler, nöje och kläder. Varje kort vi använder, varje köp är del i en låneekonomi. Det absurda har hänt att de som tjänar pengarna faktiskt har högre avkastning på en ensamstående mamma som tvingas ta sms-lån för att klara maten sista veckan än de har på en högproduktiv industriarbetare som bygger ett datanätverk eller ett fordon.

Det här kallas ”finansialisering” av ekonomin – alltmer handlar om lån och ränta och allt mindre om investering.

En av effekterna av det här är att lönerna slutar öka. Trots brist på arbetskraft i stora delar av ekonomin i de rika staterna så stiger inte lönerna. De stora lånen kommer därför aldrig kunna återbetalas, de är bara en ständig källa till att flytta pengar från löntagare till finanskapital.

När finanskriserna slår till (tänk 2008) så beror det inte på att du inte kan betala din bostad, det beror på att bankerna slutat lita på varandra och enda lösningen är då att tusentals nya miljarder kastas in i ekonomin så att utlåningen kan öka. Den verkliga ekonomin skadas (handeln sjönk med 20 procent vid finanskrisen) men låneekonomin bara ökar takten än mer.

Snart lånar vi alla till pensionen eftersom pensionssystemet är svagt och inte ger trygghet.

Det måste ju inte vara så här. Tvärtom kan finanskriser hävas genom att det offentliga investerar och bygger framtiden. Om det är stater som använder pengarna så försvinner mycket lite i vinster till finanskapitalet, det mesta blir jobb och klimatomställning, vi skapar framtid i stället för att rädda dåtiden.

Det handlar alltså inte om samhället kommer skapa lån eller inte. Kapitalismen är övermogen, och inget kan få den att lämna den ägartrygga sfären av finansialisering, monopol och ökade inkomstskillnader. Det som skiljer utvecklingen från 1990-talet är att de rika inte längre blir rikare på att expansiva ekonomier utnyttjar fattiga i andra länder (som kolonialism och imperialism) – under nyliberalismen har de rika skapat rikedomarna genom att göra medborgarna i de egna länderna fattigare. Långsiktigt är vi på väg mot att de rika staternas medborgare närmar sig medelklassen i Indien och Kina. Globala löntagare på samma nivå men alla är alltid låntagare.

Oförmågan hos EU eller Sverige att uppfylla Parisavtalet (som kräver enorma investeringar) handlar inte om politisk vilja, det handlar om en ekonomisk tvångströja.

Så vad ska man göra i denna låneekonomi?

När det offentliga investeringsstrejkar måste vi göra jobbet själva.

Investera i att få lägre kostnader på sikt, egen makt över mat, transporter, energi och information.

Det blir den nya tryggheten.

Vi kommer alla fortsätta vara låntagare.

Frågan är vad vi lånar till.