Barack Obama, dagen då

du höll ditt första installationstal.

Förhoppningarna vi hade på dig

blev nästan till ett eget språk –

ett förändringens språk.

Vi tyckte vi skymtade slutet

på de här långa åren som stupat

så brant och vanmäktigt

ner mot uppgivenheten.


Nu är nästan inget kvar av det där.

Dånet från avlägsna drönare

och kryssningsmissiler

når ända hit och din jakt på en

visselblåsare gör oss bara ledsna.

Nu står hoppet enbart till att du

trots allt ändå inte enbart

är USA rakt igenom,

att du också är något annat

som till slut som genom ett mirakel

ska visa sig

bakom stormaktens järnmask.

Stormakter bryr sig egentligen

inte ens om sina presidenter.

En stormakt är en fruktansvärd

maskin, ett artificiellt medvetande

programmerat att blint följa

maktens djupaste instinkter:

De som står i vägen måste dö.

Denna artificiella intelligens

mördade Bobby Kennedy,

Martin Luther King,

nästan en hel ursprungsbefolkning,

och förmodligen även de

drömmar du, Obama, hade.


Det andra Amerika är en dröm

som de flesta på vänsterkanten

försöker drömma mot alla odds,

i den stora natten,

i den utvägslösa labyrinten.

Detta är kanske det första Amerikas

skickligaste bedrift:

Att övermakten får oss att drömma om

en annan makt fast det är

befrielse från makt

vi borde drömma om.


Jag kommer inte längre än så.

Sätter mig vid pianot,

slår ned tangenterna och hittar

ett liksom hängande F-ackord.

Sedan spelar jag långsamt

i det stigande förmiddagsljuset

min stapplande elegi över en president,

i C-dur, men påbörjad

och avslutad i subdominanten:

det är där Obama blivit hängande.

Denna elegi ska aldrig höras av

någon annan än mig: till den

blodiga storpolitiken

adderar jag

en mycket liten hemlighet.