Det beror inte på att brevbärarna är sämre. Utan på en långtgående arbetsgivarstrategi att sänka löner och villkor. Ju mer desto bättre. En omfattande och politisk agenda från svenskt näringsliv; att skapa arbetslöshet för att hålla löner och villkor nere.

Det var bättre förr, sägs det. Då kunde man räkna med att posten kom på morgonen. Och då kunde man även besöka postkontoret. Köpa kuvert och frimärken, betala räkningar, skicka brev och paket, casha in (eller ut) avier och stå i kö med nummerlapp och allt.

Och så fanns det massor av folk som jobbade där på posten också, som sorterade brev och paket och tidningar och delade ut allt. Många av mina vänner hade sitt första jobb på posten, både på terminalerna och ute med brevbärarcyklarna. Både min pappa och min farfar har jobbat som brevbärare. 

Men tiderna förändras och vi började mejla i stället. Och skriva på Facebook och betala räkningar via nätet. Att tejpa ihop påsk- och julkort för att sätta upp dem på väggen, eller att storögt betrakta nya svenska frimärken, började kännas lite… 80-tal. 

När en marknad krymper är en naturlig konsekvens att arbetstillfällen försvinner. Det vet arbetsgivarna, det vet facket. Det vet alla.

Saker har digitaliserats, vilket givetvis har fått konsekvenser. Men kanske inte riktigt som man skulle ha kunnat föreställa sig. För nu slår brevbärare larm om att de är för få. För mycket ska göras och för få finns att göra det. 

Dessutom finns ett utbrett missnöje med toppstyrning och brist på inflytande för arbetarna i båda de dominerande företagen i branschen – svensk-danska Postnord och norska Bring.

Postnord har slimmat bort nära 5 000 personer sedan 2014. På Bring upplever personalen liknande hets. Det ska effektiviseras och flexibiliseras. Facken i båda företagen är medvetna om att marknaden har förändrats, men ser med oro på företagens hårda hållning.  ”Det finns en toppstyrning och processtyrning som innebär att folket på den lokala arbetsplatsen inte har så mycket att säga till om”, menar Johan Lindholm som är ordförande för Seko-Posten.

Eddie Lövholm Eriksson är ordförande för Seko på Stockholmsbaserade Bring Citymail. Han håller med. ”Man försöker krama blod ur en sten. Och vi går med på det. Vi jobbar övertid, vi stressar och vi springer.”

Det är ingen tillfällighet att det ser ut som det gör. Det är en långtgående strategi från arbetsgivarsidan att använda nedgångar i marknader för att sänka löner och villkor. Det visar inte minst Almega, som organiserar både Postnord och Bring Citymail: Passar inte villkoren? Jamen, stäm oss då. Ungefär så.

För Eddie Lövholm Eriksson och hans arbetskamrater är den verkligheten vardag. För det här är en del i en omfattande agenda från svenskt näringsliv. En politisk agenda – att skapa arbetslöshet för att hålla löner och villkor nere.

Och allt genomfört med en arrogans som bara blir större och större. Enligt Lövholm Eriksson är arbetarnas inflytande över besluten numera att betrakta som noll. Motparten har i praktiken slutat förhandla. Man ses i förhandlingsrummet, men slutar det mesta i central förhandling där Almega säger ”Okej, så här tycker vi. Håller ni inte med får ni ta frågan till arbetsdomstolen.” 

För att tala postspråk: det postarbetsgivarna nu gör är att de försöker trycka ner ett paket i ett A5-kuvert och sedan tvinga sina anställda att dela ut det – men för lägre lön och sämre villkor.