Skatten innebär att du som har sjuk- eller aktivitetsersättning på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning betalar mer i skatt än den som får sina inkomster från arbete. Timbros argumentation kallas ”red-baiting”. En kär gammal högersport från 1800-talet, när vänsteridéer och vänsterrörelser formerades. Strategin går i korthet ut på att smutskasta vänstern och förhindra vänster-organisering genom förbud, förföljelser och andra ingripanden. 

Under Trumperan fick företeelsen ett uppsving, där även de mest neoliberala demokrater utmålades som radikala socialister. 

Red-baiting pågår också för fullt i Sverige, där funkisrättigheter, en rättsordning eller klimatfrågor stämplas som vänster och därmed icke-respektabla frågor. 

Det här kommer vi att se mer av. 

Delar av argumentationen för både Tidöavtalet och regeringens övriga politik ser ut så här. Alla som är emot regeringen springer vänsterns ärenden. 

För mig (socialist) är epiteten är helt ovidkommande. Däremot aktualiseras frågan om hur vänstern ska förhålla sig till kulturkriget – något som Eric Rosén lyft i Aftonbladet och Per Sickling i Flamman.

Rosén pekar på faran i att arbetarrörelsen överger sin infrastruktur, som Folkets Hus, under en högervåg, Sickling på nackdelarna med att följa högerns inramning av konflikten och därmed hamna på fel planhalva. Diskussion visar på behovet av fungerande -infrastruktur och strategier överlag. 

Värt att notera i sammanhanget är att högerns kulturkrigande rymmer svagheter. Vänstersmetade liberaler reagerar oftast med ilska över epiteten. Strategin skapar irritation och fördjupar splittringen inom den borgerliga familjen. I ”värsta” fall leder den till att borgerliga med humanistisk grundsyn inte längre ser en borgerlig koalition kring ”kulturfrågan” som möjlig. 

Försöken att söndra oppositionen slår därmed tillbaka och fördjupar en redan besvärande intern schism. Ur ett vänsterperspektiv är däremot bred mobilisering och samarbeten kring sakfrågor både nödvändiga och önskvärda. 

Hur vi än väljer att förstå ”kulturkriget” är det dessutom omöjligt att helt avfärda det. Vi måste förhålla oss till Tidöavtalets förslag om flyktingmottagning, rättsstaten, myndighetsutövning, övervakning av misshagliga grupper och så vidare. Att lägga ner motståndet är inte ett alternativ, oavsett vänstersmetning av liberaler och bristande samsyn på strategier. Och just här finns också skäl att vara hoppfull. 

Protesterna tar sig egen form (det gör de avsett). Strax före jul gick över 4 000 vårdföreträdare ut i gemensam protest mot angiverilagen och tolkförbudet. Med namn. De står inte ensamma. Under hösten har även lärare, socialsekreterare, bibliotekarier och fackliga börjat röra på sig. 

Så även det politiska styret för Västra Götalandsregionen. Regionstyrelsens ordförande, Helén Eliasson (S), uppmanar regionens 56 000 anställda att strunta i angiverilagen och säger till Göteborgs-Posten att ”sjukvården ska utöva vård, inte angiveri”. Hon slår också fast att angiveri inte är förenligt med hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Fler kommuner och regioner behöver följa regionens exempel och trygga personalens arbetsmiljö och uppdrag. 

Protesterna upplöser helt inramningen av motstånd som ”kommunism”. De visar också tydligt hur vi kan stödja varandra utifrån skilda positioner som professioner, fackförbund, kommun- och regiontillhörighet och politiska grupperingar, samt att vi behöver hjälpa varandra att hitta möjliga vägar för fortsatta protester. 

Red-baiting förlorar sin bäring när breda grupper tar sakfrågor på allvar och ställer sig upp tillsammans.