Min enkla poäng var och är att den som inte klarar av att just fördöma terror – eller ännu värre: ser massakern som något rättfärdigt och legitimt – diskvalificerar sig som en röst värd att lyssna på vad gäller solidaritet med det palestinska folket. 

Diskvalificerar sig permanent. 

Då är du ju bara fundamentalist. 

Då gör du skillnad mellan liv och liv. 

En omöjlig och destruktiv position, alldeles oavsett vem du är och vad du har för erfarenheter.

Jag har fått en hel del frågor om hur de här texterna har tagits emot. Blev det bistert? Nej, inte alls. Svaret är tvärtom att jag fått positiv respons, inte bara, men ändå i en omfattning som är sällsynt. 

Svensk vänster förstår vad som är terror. 

Svensk vänster klarar att ta den här debatten. 

Svensk vänster är heller inte, givetvis inte, ett evigt och jämnt fördelat slagfält mellan rimliga och extremister, även om borgerliga gärna tror det och förstärker bilden av motsättningar. 

Vi kan alltså gå vidare? 

Nej, inte riktigt. 

Dagens ETC har utan framgångsökt Nooshi Dadgostar (V) för att höra hur hon ser på att så många av hennes väljare, partister och folkvalda verkar vara av uppfattningen att hon genast borde ha kontextualiserat Hamas-terrorn med att Gaza befinner sig under blockad (någon hon gjorde i ett senare skede). 

Men jag noterar också att det finns vänsterpartistiska politiker som slänger sig med begrepp som progressiva borde vägra ta i ens med tång. Alltid. Och speciellt nu. Ett exempel: 

”Nu slickar fegisen Nooshi sioniströv för att hon inte vågar ta debatten.” 

Vad tänker Dadgostar om det? 

Finns det ett internt arbete att göra framåt? 

Det där hoppas jag nyhetsdelen av Dagens ETC till sist får klarhet i.

Jag fiskar efter att partiledare och andra representanter för svensk vänster måste göra sig synliga nu, att de måste göra det mycket tydligt att varje tendens till generaliserande aggression mot judar, eller till att smälta samman varje israelisk individ med den israeliska statens doktriner, är förkastlig. 

I söndags, då de mördades kroppar inte ens hade kallnat, arrangerades en propalestinsk manifestation i New York. Den urartade. Jag har själv pratat med personer som var på plats, med avsikten att manifestera värdigt för fred, även till minne av de israeliska offren, och mot den vedergällning som alla redan då förstod skulle riktas mot Gaza. De gick dit med goda intentioner. Men sedan… 

Runt omkring dem skrek andra, ej ett fåtal, ”700!” till de judiska och proisraeliska demonstranter som samlats på samma ställe. 700 som i antalet mördade (antalet har sedan räknats upp). Man jublade, man hyllade Hamas, man skrek om gasugnar, man skulle ”krossa” Israel, man förlöjligade den råa sorg som dominerade bara några meter bort. 

När personer i de egna leden opponerade sig blev de kallade förrädare och sionister. 

Ett haveri, en kränkning, ett antisemitiskt spektakel.

Inte olikt det som har skett i Sverige.

En förvriden reflektion av den retorik – ”djur” – som kommer från Israels ledning.

I det upprivna, skräckslagna, traumatiserade, polariserade läget kan en närvarande politiker göra precis all skillnad. 

Inspiration:

Med några få meningar säger kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez det som måste vara självklart:

”Den trångsynthet och känslokyla som uttrycktes på Times Square i söndags var oacceptabelt och skadligt i detta förödande ögonblick. Det talade inte heller för de tusentals New York-bor som är kapabla att avvisa Hamas skräckinjagande attacker mot oskyldiga civila såväl som de allvarliga orättvisor och det våld som palestinier möter under ockupationen.”

Sedan detta: 

”Det borde inte vara svårt att stänga ner hat och antisemitism där vi ser det. Det är solidaritetens kärna.”